Godhet kräver styrka

Alltför ofta framställs styrka och godhet som motpoler. Bara det svaga, förtryckta och olyckliga offret är gott. Alla starka och framgångsrika måste vara det eftersom de stulit från någon annan. Den enda styrka som accepteras och hyllas är upprorets styrka, särskilt om den uppvisas av en individ från en påstått förtryckt minoritet.

Detta är det goda offrets kult, som Friedrich Nietzsche kallade en ”slavmoral” och spårade till kristendomen. Kristendomen är nu på dekis, men många av dess ideal lever kvar i vår kulturs undermedvetna. Undermedvetna ideal är farliga, då vi lätt förvrider dem efter våra önskningar. Men sådant är lätt att glömma om man inte vet varifrån ens idéer kommer. Det är lättare att stå för något om man vet vad man står för.

Godhet och styrka är olika kategorier, och har ingen nödvändig koppling. Vi kan föreställa oss starka personer som är goda och starka personer som är onda, och detsamma när det gäller svaga.

Men att det inte finns någon nödvändig koppling mellan styrka och godhet betyder inte att det finns många och starka praktiska kopplingar. Det är svårt att vara god, och kraven är många. Vi behöver klokskap för att avgöra vad som är gott, tålamod för att vänta på rätt tillfälle, disciplin för att göra det arbete som krävs, mod för att riskera misslyckande, egensinnighet för att möta folks tvivel och ödmjukhet för att ta till sig deras tvivel. Vi behöver både handlingskraft och eftertänksamhet, mod och försiktighet, och omdömeskraften att avgöra vilket som passar när.

Om man försöker göra gott utan att ha dessa styrkor så utsätter man sig själv – och andra! – för stora risker. Utan kunskap slår man vilt omkring sig. Utan självinsikt lurar man sig själv med smicker. Utan flit så lämnar man jobbet halvgjort. Utan flexibilitet gör man fiender av vänner. Om man inte är stark kan man inte ens hjälpa sig själv, än mindre andre.

Det är svårt att ens ha uppriktigt goda avsikter utan styrka, då även uppriktighet kräver förståelse, fokus, och insikt. Men även om en svag person skulle visa sig ha uppriktigt goda avsikter så finns det mycket som kan gå fel.

Låt oss ta en titt på de sju dödssynderna: Högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede, lättja. Vad skulle hända om en person som försökte göra gott led av dessa svagheter? Högmodet skulle leda till självförhärligande och ärelystnad, girighet till självberikning, vällust och frosseri till distraktion, avund till att man gav sig på fel personer, och lättja att man inte genomförde det betydande arbete som krävs för att göra och förstå det rätta.

Denna bild påminner mig om alltför många politiska aktivister. Speciellt av det högljutt idealistiska världsräddande slag som gärna fördömer andra.

Men förhoppningsvis känner vi också igen åtminstone en del av de sju dödssynderna i oss själva. Om vi inte gör det så är det en stor risk att vi lider av högmod.

Nog ska vi sträva efter att vara goda och göra gott, men vi bör göra det indirekt. Vi måste vara medvetna om att det är svårt att vara god, och acceptera det stora arbete det innebär. Och det arbetet börjar inte ute i världen, utan i oss själva. Om våra goda avsikter inte räcker för att motivera oss till arbete så var de nog inte så goda.

Bara de starka orkar vara goda.

Jakob Sjölander