Europa och USA: Sagan om den gode grannen
Av Jakob Sjölander
5 mars 2025
Vi människor har ett gott öga till oss själva. Det vore knappast hälsosamt att ha det på något annat vis. Men tyvärr kan detta ge oss en förvriden bild av verkligheten. När någon gör oss en tjänst så blir vi oftast tacksamma. Men om denne någon fortsätter att göra oss tjänster så falnar denna tacksamhet. Vi vänjer oss och ser inte längre dessa tjänster som något speciellt. Det vi en gång såg som en tjänst att vara tacksamma för ser vi till slut som ett privilegium som vi har rätt till.
Det finns många exempel på detta, ofta kopplade till vårt bidragssamhälle. Men det mest aktuella exemplet rör USA och dess militära stöd till Europa.
USA har skyddat Europa sedan Andra världskriget. Nästan lika länge har USA klagat över att Europa åkt snålskjuts på USA och inte bidragit till det gemensamma försvaret.
Nu verkar det som om Donald Trump vill göra slag i saken och sluta försvara Europa. Europa reagerar då med ilska. Stor ilska. Som om vi försvarade våra mänskliga rättigheter snarare än ett privilegium, som om USA begår ett brott när de slutar att försvara oss, snarare än att de gjorde oss en tjänst när de gjorde det.
Sagan om den gode grannen
Föreställ dig att vi har en stor, stark och snäll granne. Vi har plundrats av tyska inbrottstjuvar. Grannen hjälper oss att kasta ut inbrottstjuvarna. Men så plötsligt hotas vi av sovjetiska banditer, och på grund av inbrottstjuvarna har vi inte råd att försvara oss själva. Vår granne betalar då för ett nytt lås, ett säkerhetssystem med larm och kameror, samt våra försäkringar.
Så snällt. Naturligtvis blir vi tacksamma. I ett decennium eller två. Men sedan fortsätter det i nästan åttio år. Vi vänjer oss vid privilegiet, och börjar tro att det är vår rätt.
De ekonomiska problemen som ledde till att vi inte kunde betala för oss själva försvinner snart, men trots det vill vi inte betala. Vi föredrar att lägga pengarna på glass och godis, vi ger bort pengarna till korrupta välgörenhetsorganisationer för att stärka vårt ego, och vi täcker vårt hem med halvfungerande solpaneler.
När vår granne lite försynt börjar undra om vi inte kan betala för oss själva så börjar vi baktala denne. Vi klagar över hur krasst kapitalistisk och osofistikerad denne är. När vår grannes semestrar i Vietnam, Irak och Afghanistan går illa så lyfter vi förvisso ett finger för att hjälpa, men inte mer än så. Vi ler i mjugg.
Efter sjuttio år slår det slint, och vår granne blir riktigt arg och hotar att dra tillbaka allt stöd. Delvis har detta att göra med att vi kräver att vår granne ska vara lika generös mot en kompis till oss, Ukraina. Ukraina har visserligen riktiga problem med ryska banditer, men vår granne känner knappt Ukraina.
Vi blir då rosenrasande. Vi kallar vår granne för fascist, diktator, vi förolämpar dennes orangea hudfärg, och talar om att bojkotta dennes varor. De tjänster vår granne har gjort för oss i 70 år har i vårt sinne omvandlats till privilegier.
Snipp snapp snut, så var sagan slut.
Själv är bäste dräng
Notera att Europa inte saknar resurserna som krävs för att stötta Ukraina. Kontinentens ekonomi är tio gånger större än Rysslands, befolkningen tre gånger så stor, och om man räknar in Ukraina så har de europeiska länderna en armé på 2.6 miljoner man, mot Rysslands 1.1 miljoner. Som Polens president Donald Tusk nyligen uttryckte det: ”Lyssna på hur det låter: 500 miljoner européer ber 300 miljoner amerikaner att försvara dem mot 140 miljoner ryssar. Den som kan räkna kan räkna själv”.
Tusk påpekade lite senare att det Europa saknade var ”fantasi och mod”. Ja, åtminstone mod. Fantasi har Europas länder nog lite väl mycket av. Vi har bränt enorma resurser på lyxiga välfärdsstater, massinvandring, regelkrångel och klimatarbete. Men trots det har vi fortfarande vad som krävs för att krossa Ryssland som en mygga.
Det enda som saknas är viljan. För det framstår allt tydligare att Europas ledare inte vill hjälpa Ukraina. De vill att USA ska hjälpa Ukraina.
Det finns en tragisk ironi över det hela, på så vis att Ukraina (till skillnad från Europa) förtjänar amerikanskt stöd. Att landet skött sitt försvar bevisades 2022. Rent moraliskt är det ett solklart fall av hur en fri nation angrips av en imperialistisk erövrare. Donald Trump tog förra veckan ut sin vrede på Ukraina, när han egentligen borde ha tagit ut den på Europa.
Det jag föreslår är att Europa erbjuder USA följande:
1. Ett stort tack för sjuttio år av försvar.
2. En ursäkt för att man inte uppskattat detta ordentligt.
3. Att USA flyttar de resurser man använder till Europas skydd till Ukraina.
4. Att de europeiska länderna ska betala notan för detta.
5. Att de europeiska länderna ska rusta upp sitt försvar, även om det betyder att man får sluta att förstöra sina länder och ekonomier med massinvandring, klimat och allt vad det är.
