Christoffer Jonsson: Vår fiendes fiende är inte vår vän

Så länge man jämförs med Bashar al-Assad är det lätt att framstå som ett helgon, men det är inget vi kan ta för givet. Den nya syriska regimen är inte vår vän, och det är dåraktigt att lura i sig det. Ändå väljer alltför många politiker att göra just det. Detta skriver Christoffer Jonsson.

Att Assadregimen föll förra året är värt att fira – men inte nödvändigtvis för att situationen i Syrien kommer att förbättras. Det är högst osäkert, och prognoserna beror helt på vem man frågar i landet. Det som däremot är värt att fira är att en blodtörstig diktator föll och flydde till Ryssland.

Det räcker med att höra berättelserna och se bilder från det ökända Saydnayafängelset, också kallat ett ”Human Slaughterhouse”, så vet man vilket hemsk diktator Bashar al-Assad var. 

Men situationen i Syrien är långt ifrån bra. En före detta IS-terrorist och islamist vid namn Ahmed Al-Sharaa, mer känd som Abu Mohammad al-Julani, har nu tagit makten. De syriska säkerhetsstyrkorna, som står under hans styre, har begått massakrer på landets minoriteter, främst kristna och alawiter.

Den brittiska organisationen Syrian Observatory for Human Rights har rapporterat att cirka 700 alawiter har avrättats av syriska säkerhetsstyrkor och grupper allierade med den nuvarande regimen. Bilder och filmer från dessa grymheter som spridits är fruktansvärda – civila tvingas krypa på led för att förödmjukas, innan helt oskyldiga människor, inklusive barn, avrättas.

Dessa barbariska avrättningar har filmats och spridits på sociala medier av islamisterna själva, som stoltserar med sitt våld. 

Trots detta får händelserna mycket lite uppmärksamhet. Visst rapporteras det om massakrer, men enligt mig ligger inte tillräckligt mycket fokus på dem. Istället ser vi hur västerländska länder gradvis normaliserar relationerna med Syriens nuvarande styre.

Tyskland har nyligen öppnat sin ambassad i Damaskus efter att ha hållit den stängd i över tretton år. Samtidigt ser vi att EU välkomnar förbindelser med Syrien och överväger att häva sanktioner – något som många politiker röstat för, däribland svenska politiker.

Vad jag har fått förklarat för mig är att den enda svenska politikern som röstade emot att upphäva en eller flera sanktioner var Kristdemokraternas Europaparlamentariker Alice Teodorescu Måwe.

Enligt EU är upphävandet av sanktionerna en del av deras strategi för att upprätthålla goda relationer med Syriens nuvarande styre och engagera sig i dess ekonomi. 

Men hur kan västvärlden, med sina naiva och godtyckliga politiker, tro att något gott kommer ur detta? En blodtörstig diktator har ju bara ersatts av en annan.

Samtidigt verkar många ovetande, och undrar varför Israel regelbundet bombar Assadregimens tidigare vapenförråd, flygvapen och flotta. Det är väl ganska självklart – om ett grannland får en ny regim som styrs av jihadister, kommer Israel att vilja slå ut dess förmåga att attackera dem.

Medan Israel tar hotet på allvar från den nuvarande regimen i Syrien, som begår massakrer på syriska minoriteter, så har EU hävt sanktioner och öppnat upp förbindelser till styret.

Christoffer Jonsson

Samhällsdebattör
X: @kurrejonsson