Birgitta Sparf: Den Internationella kvinnodagen får ett löjets skimmer över sig

Årets Internationella kvinnodag tycks ha passerat tämligen lugnt. I alla fall sett från min horisont. Jag har bara sett några fåniga, pinsamma och tramsiga inlägg på Facebook från män av typen: ”Jag vill idag hylla alla kvinnor och speciellt min kära hustru Inga-Maj!”.

Kanske detta beror på att dagen i år inföll på en lördag och krockade med Mellospektaklet. Vilket i och för sig föranledde kvinnliga artister i Mellot att klaga över att trots att tjejer som ställer upp i år är fler än killarna så var tre killar/killgrupper favorittippade. Orättvist! Enligt dem. Att killarna gör bättre musik och framträdanden skulle aldrig ens kunna falla dem in.

– Vi borde skicka en kvinna på internationella kvinnodagen, säger Maja Ivarsson till Aftonbladet.

Jag har extremt svårt för larviga hyllningar av kvinnor som kollektiv, enbart för att de är just kvinnor. Då hyllar jag mycket hellre alla de män jag möter en tidig morgon på en nattöppen bensinstation.

Där vimlar det av män som inte sitter och gnäller och klagar över att de inte fått en plats i storbolagens styrelser eller känner sig förfördelade vid utnämningen av den senaste professuren vid Institutionen för genus-, ras- och vithetsstudier på Södertörns Högskola.

Nej, där möter jag män som istället gör något praktiskt, något verkligt, sånt som faktiskt får samhället att fungera varje dag, året runt.

Som uniformerade poliser som avslutar nattpasset med en mosbricka. Ensamma hantverkare, snickare, husbyggare, målare, rörmokare, elektriker på väg ut till dagens uppdrag i sina vita små kombis som köper dricka. Lastbilschaufförer som tar en fika och en cigg. Taxichaufförer som kört hela natten och som behöver en kaffe innan de kör några timmar till.

Vid sextiden i morse frågade jag den mycket sympatiske killen som jobbar natt på OK Globen om natten varit lugn.

-”Både och”, svarade han. ”Det kommer alltid hit kriminella och drägg som opererar på natten. Och vinddrivna existenser. Missbrukare. Hemlösa, de har ju rivit natthärbärget som fanns häruppe tidigare, de har stannat kvar. Fram tills nyligen kunde de söka skydd för natten under företagens lastkajer men nu är även de rivna. De stannar här i omgivningarna eftersom de känner sig hemma här. Folk som mår dåligt och far illa”.

Han och hans kollegor är alltså både bensinmackspersonal och något slags socialjour och polisbevakning samtidigt.

Som alltid måste man i sådana här sammanhang påpeka att kvinnor och män är absolut lika viktiga och betydelsefulla även om de, på gruppnivå, är väldigt olika. Män och kvinnor kompletterar varandra på ett helt fantastiskt sätt.

Men Internationella kvinnodagen har, enligt mig, fått ett löjets skimmer över sig. Det är då de arga, gnälliga, ofta unga och manshatande vänsterfeministerna ges tillfälle att klaga extra mycket. Det finns alltför många unga militanta feminister som enbart kan peka på upplevda orättvisor och som gjort alla påstådda orättvisor till sin livsluft.

De påstår sig vara starka men förmår inte att göra ett uns för att lyfta sig själva, mer än att klaga, klaga och åter klaga på män!

Birgitta Sparf

Socionom, företagare och opinionsbildare.

Följ Birgitta på Facebook HÄR.