Aktivism inom politiken har kostat Sverige tusentals miljarder

Det som förr syntes i demonstrationståg är vardag i svensk politik. Aktivister har blivit politiker. Aktivism har blivit politik – en förändring som har kostat samhället och skattebetalarna enorma summor pengar.

Invandringspolitiken är kanske det främsta man kommer att tänka på när man pratar om aktivism inom svensk politik. ”Welcome refugees” blev dyrt. Idag och imorgon. Följdeffekten, det som benämns som ”bristande integration”, är ett gigantiskt utanförskap som uppskattas kosta runt 270 miljarder per år – därtill kommer kostnaderna för gängkriminaliteten och den omfattande välfärdsbrottsligheten.

Dessa höga kostnader bottnar i medvetna politiska beslut, framdrivna av aktivister som förordade mångkulturalism och föraktade allt det svenska. De långsiktiga ekonomiska följderna ignorerades avsiktligt, trots att ekonomer lätt hade kunnat räkna på dem om de verkligen hade fått chansen.

En av följdeffekterna av aktivismen är det krisande pensionssystemet. Man brukar förklara krisen med den ”demografiska förändringen”. Men problemet är enklare än så; färre försörjer fler. En lågutbildad invandring, som bottnar i medvetna beslut, och ett sjunkande födelsetal har skapat krisen. Över hälften av de arbetslösa är utrikesfödda. Det låga barnafödandet är också en konsekvens av aktivism. Klimatbudskapet, att jorden snart går under, har såklart påverkat framtidstron hos unga. Vem vill ha barn när jorden ska gå under?

Följden av det krisande pensionssystemet är att svenskarna nu ställs inför två val: antingen jobba till 75 års ålder eller acceptera lägre pension. Pensionssystemet hade kunnat räddas om kunskap hade fått ta en större plats i politiken. Att välkomna miljoner lågutbildade räddar inga framtida pensioner. Det hade man kunnat begripa. Att ovan på det föra en politik där bidrag prioriteras framför skattelättnader, ger noll skatteintäkter och lika lite i inbetalningar till pensionssystemet. Det hade man också kunnat förstå.

Aktivism har även drabbat energipolitiken. Kunskap och analys fick stå tillbaka när vänstern beslutade om nedläggning av hälften av Sveriges kärnkraftverk. Även det blev en oerhört dyr historia, minst 1000 miljarder kronor i förlorad energiproduktion, högre elpriser och andra samhällseffekter såsom nekande av företagsetableringar.

Till och med när det rör sig om ett sådant komplext ämne som ett lands elsystem valde alltså politikerna (vänstern) att inte lyssna på experter inom fysik och energiteknik. Dessvärre gör de fortfarande inte det. När sittande regering försöker reparera tidigare regeringars skadliga politik och få igenom ny kärnkraft till en kostnad av 400 miljarder, präglas oppositionen av aktivistiska angrepp. Att elnätet kollapsar om andelen planerbar el i systemet är för liten är en faktor som denna aktivistiska skara politiker vägrar att ta till sig.

Ett närliggande område, klimatpolitiken, pådriven av den aktivistiska miljörörelsen, har inte lyckats med något klimaträddande – annat än hämmat den ekonomiska tillväxten i Sverige. Ett ensidigt fokus på minskade utsläpp utan hänsyn till ekonomin har kostat Sverige många hundra miljarder kronor. Utvecklingen av gruvindustrin har i princip stannat upp, trots att metaller är elementära för den gröna omställningen. De politiska aktivisterna i Sverige tycks må bättre av att göda andra länders gruvindustrier och ekonomier än sin egen. Begränsningar för industrin, höga klimatskatter och krångliga tillståndsprocesser har hindrat investeringar och expansion, vilket kostat tusentals jobb och skatteintäkter. Hur Sverige ska kunna bidra till en grönare värld om vi blir fattigare är en frågeställning som gång på gång har negligerats.

Miljöaktivismen har också stoppat och försenat viktiga infrastrukturprojekt. Ett exempel är Förbifart Stockholm (en två mil lång tunnel) där det plötsligt upptäcktes att dagvattenavrinningen översteg projektets tillstånd. Det gjorde Mark- och miljödomstolen ond, och krävde ytterligare arbeten som har fördyrat projektet med 12 miljarder kronor och försenat det med fyra år. Tunnelarbetet påbörjades 2006 och är ännu inte klart.

Även markägarna har sett sina rättigheter begränsas i miljöaktivisternas namn med stora ekonomiska förluster som följd. Ett exempel är domen gällande ett skogsbolag som ville avverka i en skog där fågeln tjäder förekom. Skogsstyrelsen förbjöd avverkningen och vägrade ersätta skogsbolaget. Högsta domstolen avgjorde frågan till skogsbolagets fördel – staten tvingades betala ut ersättning. Men domen tydliggjorde att ersättning bara får ske vid ”speciella omständigheter”. Skogsägarna har fortsatt svårt att få ersättning när den aktivistiska staten får för sig att diverse insekter ska räddas till varje pris.

Aktivismen syns även inom myndigheterna. Riksrevisionens nyliga granskning av Migrationsverket visar att trots regeringsskifte och nya direktiv fortsätter myndigheten att uppvisa stora brister. Nästan en tredjedel av de som får svenskt medborgarskap har inte kunnat bevisa sin identitet. Medborgarskap har utfärdats utan personliga inställelser. Handläggningstiderna är extremt långa medan själva utredningsarbetet bara tar en bråkdel av tiden. Trots politiskt maktskifte ändras inte rutinerna vilket sannolikt beror på en djupt rotad aktivistisk kultur. Samma fenomen syns inom statliga Vattenfall, som planerar att investera ytterligare 72 miljarder i ny vindkraft i Europa fram till 2029 trots att vindkraften hos bolaget förra året visade på en förlust på 698 miljoner kronor. 

Sverige måste återgå till en politik som grundas på fakta, sakkunskap och beprövad erfarenhet. Ideologiskt drivna beslut måste ersättas med en politik som utgår från samhällsekonomiska analyser och långsiktiga konsekvenser. När aktivismen tränger undan kunskapen blir resultatet alltid kostsamt. Detta är särskilt relevant i dessa dagar då försvaret har kommit att bli en fråga om vi har råd eller inte – en situation som kunde undvikits med en mer kunskapsbaserad politik och mindre ideologiskt driven aktivism.