Teodor Gustafsson: Vem blir partiledare efter Jimmie Åkesson?

Jimmie Åkesson har återigen segrat, nu senast i kampen om de nya vapenreglerna. Men hur länge håller han egentligen? Vill han ens fortsätta? Och vem blir hans efterträdare? Detta frågar sig Teodor Gustafsson.

Våren 2025 har Jimmie Åkesson suttit som partiledare för Sverigedemokraterna i tjugo år. Många inom partiet tror att han snart väljer att stiga åt sidan. Oavsett hur det går för partiet i riksdagsvalet 2026 skulle få bli förvånade om han på valnatten annonserar att hans tid som partiledare är över.

Åkessons tid i partiet är en epok. Det är faktiskt en epok även i svensk politisk historia. Ingen har tidigare fört sitt parti till en sådan succé som han. Det har med historiska mått mätt gått fort. Men att det gått fort är nog knappast partiledarens egen känsla för tillfället. Det är rimligt att anta att han själv känner att han gett upp hela sitt liv för politiken.

Sverigedemokraterna befinner sig nu i ett försök att balansera ansvarstagande och radikalitet. Under innevarande mandatperiod har partiet för första gången möjlighet att påverka rikspolitiken på allvar. Med framgången följer kravet på ansvarstagande. Partiet slits mellan viljan att vara vuxen och viljan att vara radikal.

Denna slitning var väntad och helt naturlig för ett parti som befinner sig i den fas som Sverigedemokraterna gör. Dock har en oväntad händelseutveckling rubbat maktförhållandena: Trumps vilda framfart både i USA och i den internationella ordningen ger vind i seglen för de som vill se snabba resultat.

Frågan om Jimmie Åkessons efterträdare riskerar att också bli en fråga om partiets framtid. Ska Sverigedemokraterna i framtiden vara ett stort och samlande parti med ambitionen att vara statsbärande? Eller ska Sverigedemokraterna i framtiden vara en radikal konservativ och nationalistisk kraft som driver på för att rädda landet undan islamisering och sönderfall?

På kontinenten finns förebilder av olika sort. Giorgia Melonis parti Italiens bröder är kanske det bästa exemplet på ett framgångsrikt nytt parti inom den pragmatiska konservativa rörelsen. Men i Tyskland, Holland, Österrike och flera andra länder har högerpartierna valt en annan väg. Elon Musk skapar skandal genom att ställa sig på tyska AfDs sida och på andra sidan Atlanten driver Trump på den konservativa revolutionen i en hisnande fart.

Så vad betyder allt detta för Sverigedemokraterna? Det betyder att partiet kanske väljer väg i samband med ett partiledarbyte. Partiet måste orientera sig i en ny värld. Jämfört med utvecklingen i USA och Centraleuropa är Sverigedemokraterna rena rama socialliberala tråkmånsarna. Eller så är de socialkonservativt förnuftiga och undviker att falla i den revolutionära fällan. Det beror på vem man frågar.

I nuläget finns det två starka kandidater till att efterträda Jimmie Åkesson: Henrik Vinge och Tobias Andersson. (Vinge är före detta gruppledare i riksdagen och tar nu efter över Richard Jomshof i justitieutskottet, Andersson är ordförande i näringsutskottet). Problemet med att partiet rör sig mot en uppgörelse mellan dessa båda är att det inte blir enbart ett val mellan personer utan också mellan pragmatism och radikalitet. Vinge är allmänt betraktad som den pragmatiska nuvarande ledningens kronprins. Andersson är den vilda. Bakom de båda herrarna lurar Jessica Stegrud och Linda Lindberg. (Stegrud är före detta europaparlamentariker, och Lindberg är gruppledare).

Kanske hade Jimmie Åkesson redan klivit åt sidan för några år sedan om det funnits en lämplig efterträdare. Nu finns det tänkbara efterträdare men kan någon av dem ena partiet? Som det ser ut nu kanske det vore bättre för partiet om vare sig Vinge eller Andersson var aktuell. Kanske är det ändå Linda Lindberg som står där som partiledare om några år.

Teodor Gustafsson

Författare, aktuell med Utanförskap – En berättelse om främlingar om Sverigedemokraternas historia