Tehrani: Att vara muslim i väst – från minoritet till privilegierad grupp 

I västvärlden framställs muslimer ofta som en utsatt minoritet i behov av särskilt skydd och stöd. Samtidigt ser vi hur islamiska institutioner får statliga bidrag, politiskt inflytande och en närvaro som i vissa fall överträffar den i muslimska länder. Har religionsfrihet förvandlats till ett verktyg för islamisering snarare än en princip om jämlikhet? 

Moskéer i Sverige – religiösa samlingsplatser eller politiska maktcentra? 

Den centrala frågan vi måste ställa oss när det gäller moskéer i Sverige är: Vilken funktion fyller de egentligen? Och vilka krafter ligger bakom kraven på moskébyggen, böneutrop och fredagsbön? Är det verkligen en fråga om religionsfrihet, eller handlar det snarare om något mycket mer långtgående – en politisk strategi för islamisering? 

Låt oss börja med att se på hur det ser ut i länder där islam dominerar. Ta Iran som exempel – en av de största och mest inflytelserika islamiska staterna, där regimen påstår sig representera den shiitiska världen. I Iran finns det runt 75 000 moskéer, men enligt regimens egna siffror är hela 70 procent av dem tomma och oanvända. Förra året stod 50 000 stängda på grund av brist på besökare. Detta är, enligt den ansvarige toppolitikern Mohammad Haji Abolghasem Dolabi, ”en tragedi som man borde gråta blod över”. Med andra ord: även i ett islamiskt land med 99 procent muslimer har folk börjat vända ryggen åt moskéerna. 

Detta är ingen slump. Dels ser vi en ny generation som avvisar den politiska islamismen. Men framför allt beror detta på att moskéerna i grunden inte bara är religiösa center – de är politiska institutioner. De används för att kontrollera befolkningen, övervaka oppositionella och utbilda regimlojala styrkor. Moskén är i många fall en förlängning av statens underrättelse- och säkerhetssystem, inte en neutral plats för andakt. 

Varför vill flyktingar återupprätta det de flytt från? 

Här uppstår en paradox: Människor flyr från dessa islamiska regimers förtryck och söker frihet i väst. Men vad är ett av deras första krav? Att bygga moskéer, införa böneutrop och organisera fredagsböner – samma strukturer som i deras hemländer används för politisk kontroll och religiös indoktrinering. 

Vad ska vi tro? Att dessa krav inte representerar invandrarnas verkliga önskemål, utan snarare är ett uttryck för en organiserad islamistisk strategi? Eller att de människor som flytt har en helt annan agenda än den de påstår sig ha? Är det inte rimligt att undra varför islamistiska organisationer i Sverige kämpar så hårt för att etablera moskéer, när moskéer i muslimska länder gapar tomma? 

Fredagsbönen – en religiös ceremoni eller politisk manifestation?

Fredagsbönen ses inom islam inte enbart som en religiös plikt, utan som en politisk handling. Det är ett tillfälle för imamen att styra församlingen, sätta den ideologiska agendan och föra ut politiska budskap. Fredagsbönen har i historien och nutiden använts för att mobilisera massor, styra samhällsutvecklingen och upprätthålla islamistiska maktstrukturer. 

I kristendomen fyller kollektiva gudstjänster en helt annan funktion. Men i islam är fredagsbönen en maktdemonstration, en del av det större projektet att upprätthålla en politisk islam. Därför blir frågan relevant: Vilka krafter driver på islamisering i Europa, och varför insisterar de så envist på att föra in de samma strukturer som har orsakat kaos i Mellanöstern även här? 

Islamiska center i väst – en privilegierad minoritet? 

Låt oss sätta detta i perspektiv. I Iran, där 99 procent av befolkningen är muslimer, finns det 25 000 aktiva moskéer och islamiska center. Det innebär att det finns en moské per 3 500 muslimer. 

Nu tittar vi på Sverige, där muslimer är en minoritet. Här finns minst 235 islamiska center och moskéer kopplade till statsbidragsberättigade organisationer. Med en muslimsk befolkning på cirka en miljon innebär det en moské per 4 000 muslimer – nästan på samma nivå som i Iran! 

I Tyskland är situationen ännu mer extrem: 1 500 islamiska center för en muslimsk befolkning som ger en moské per 2 600 muslimer – en nivå som närmar sig den i delar av Mellanöstern och Afrika. 

Hur kan en religiös minoritet i väst få statligt stöd på en nivå som närmar sig – och i vissa fall överträffar – det som ges i islamiska länder där islam är majoritetsreligion? Vad motiverar denna särbehandling, och till vems fördel sker den? 

Med så stora statliga bidrag och omfattande stöd från utländska islamistiska och diktatoriska regimer, hur kan muslimer fortfarande betraktas som en “utsatt grupp”? Hur kan de gång på gång placeras högst upp på listan i varje antirasism-, antidiskriminering-, inkludering- och jämställdhetsprogram? När kommer det att bli nog? 

Vad är den verkliga agendan? 

Det handlar inte om rätten att be eller ha religiösa center – den rätten har muslimer i väst i långt större utsträckning än i sina egna hemländer. Frågan är: Varför denna politiska kamp för att utöka inflytandet? 

Islamistiska aktörer driver en långsiktig kampanj för att förändra det västerländska samhället i grunden. Genom att bygga moskéer, införa böneutrop och skapa islamiska institutioner skapas strukturer som på sikt kan bana väg för sharialagar, islamiska domstolar och moralpoliser.

Det handlar om mer än religionsfrihet – det handlar om att förändra samhället i grunden. Det handlar om att utnyttja västerländsk tolerans för att långsamt försvaga demokratin och öppna dörren för islamistiska maktstrukturer. 

Den västerländska demokratin ses av islamistiska rörelser som ett hinder för den islamiska världens återkomst som stormakt. Genom att utnyttja vår frihet, våra bidragssystem och vår rädsla för att bli kallade ”islamofober” kan de långsamt men effektivt flytta fram sina positioner. 

Det är dags att vi konfronterar de obekväma frågorna med öppna ögon. Om vi fortsätter blunda för verkligheten riskerar vi att vakna upp till en verklighet vi inte längre kan påverka.

Hanna Tehrani

Läkare och SD-ledamot i Göteborgs hbtq-råd