Staten erkänner maktlöshet – åtgärderna lyser med sin frånvaro

”Försök att inte vara rädda.” Det var rikspolischef Petra Lundhs uppmaning till svenska folket i en radiointervju härförleden med anledning av den nattsvarta statistiken över de senaste årens bombningar och skjutningar. Alla måste hjälpa till, menade hon. Vi ska vara ”observanta på sådant som avviker”. Barnen i Sverige är ”allas våra barn”, sa hon och vi ska ”reagera på saker som de gör” och visa ”dem den rätta vägen”. 

Eh – vacker tanke, och egentligen, helt rätt tanke. Men alla vet att det numera kan vara förenat med livsfara att bara be ett gäng unga killar ta ner fötterna från sätet på bussen…

Både statsminister Ulf Kristersson och Polisen har sagt att de saknar kontroll över situationen. Med andra ord; staten står handfallen inför den eskalerande gängkriminaliteten och ber svenska folket om hjälp. Eh, igen – var det inte ett annat samhällskontrakt vi hade? Får vi tillbaka på skatten, eller vad menas?

Om staten förväntar sig, och till och med kräver, att vi ska medverka till att lösa den grova gängrelaterade brottsligheten i Sverige, måste vi från vår sida först kräva att regeringen, riksdagen och staten gör allt i sin makt för att skydda oss, det svenska folket och de svenska värderingarna.

Så har inte skett. Det saknas en mängd åtgärder innan rikspolischefen kan med fog förvänta sig svenska folkets hjälp:

• Förändra strafflagarna i snabbare takt så att de står i samklang med nutidens brottslighet
• Utöka antalet poliser, och i väntan på att fler utbildas, snabbutbilda ordningsvakter för patrullering och bevakning
• Öka användningen av drönare och kameror (i London finns en övervakningskamera i vartenda gathörn)
• Inför moratorium för nästan all invandring, tillåt endast kompetensdriven invandring där arbetsgivaren ansöker om uppehållstillstånd
• Stoppa och stäng utlandsfinansierade moskéer (var är den utlovade lagen?)
• Kräv att svenska används i alla trossamfunds lokaler och att kommuner följer svensk lag – bygglov ska inte ges till trossamfund som diskriminerar utifrån kön eller liknande
• Inför läkarintyg för vapenlicens
• Utvisa kriminella – som regel och inte som undantag
• Utöka föräldraansvaret – döm föräldrarna när barn under 15 år begår allvarliga våldsbrott
• Utvisa migranter som efter fem år varken har lärt sig svenska eller arbetar
• Värna yttrandefriheten (att bränna egna böcker ska i en demokrati aldrig kunna betraktas som ett brott)

Åtgärderna kommer inte bara att leda till ökad säkerhet och trygghet i samhället. De kommer även att tydliggöra Sveriges identitet som en stark demokrati med ett stolt folk som står fast vid sin kultur och sina värderingar. Då har vi möjlighet att ena oss, det som Magdalena Andersson och andra på vänsterkanten så ofta kräver för ett bättre Sverige.

Dessutom kommer insatserna att frigöra resurser så att fler svenskar kan få den hjälp och det stöd som ett välfärdsland ska kunna erbjuda sina medborgare. Idag är det alltför många som faller utanför.

När vi betalar en av världens högsta skatter har vi rätt att förvänta oss att staten uppfyller sin del av samhällskontraktet. Om rikspolischefen vill påstå att det ska finnas en annan ansvarsfördelning mellan stat och medborgare behöver det klargöras. Eller om polismyndigheten inte kan fullgöra sitt uppdrag på grund av brister i andra delar av statsapparaten måste Polisen öppet redovisa dessa hinder. Och, när statsministern erkänner att han saknar kontroll över situationen är det hans skyldighet att agera – och det omedelbart.

Först måste staten göra sitt. Sen, hjälper vi gärna till.