Sjölander: Vad är vänstern?

För ett tag sedan fick jag en fråga angående en artikel jag skrivit: ”Vad är vänstern?” En enkel fråga, men svår att besvara. Samtidigt är den högst relevant. Särskilt som kommentaren gällde artikeln ”Sjölander: Vänstern som cancer” här på Samtiden. Om man anklagar någon eller något för att vara cancer så är det fullt rimligt att man avkrävs svar om exakt vad man menar.

Förändringens vind

Något som bidrar till att göra frågan svårbesvarad är att vänstern har skiftat genom historien, och fortsätter att göra det. Att vara vänster – för att använda ett den moderna vänsters favorituttryck – är relativt. Om du är vänster eller ej beror alltså inte bara på dina åsikter, utan på tid och plats.

När folk byter parti så antar man ofta att de har bytt åsikt. Men lika gärna kan det vara så att det är partiet som har bytt åsikt. Det är därför vi kan hitta så många besvikna före detta socialdemokrater bland sverigedemokraterna. Titt som tätt byter hela partier mellan höger och vänster, med Centerpartiet som det senaste exemplet. Ibland blir detta rent komiskt, som i det danska partiet ”Venstre” som idag är ett högerparti, eller det ryska liberaldemokratiska partiet som varken är liberalt eller demokratisk, och naturligtvis Hitlers nationalsocialistiska parti.

Frågor på flykt

Ännu mer komplicerat blir det av att hela frågor kan byta politisk hemvist. Det var under Franska revolutionen för mer än 200 år sedan som man först började tala om höger och vänster utifrån var de olika grupperna råkade sitta i nationalförsamlingen. Då var vänstern klart etablissemangskritisk (medelst giljotin) vilket i dagens Sverige främst är förknippat med högern.

Under större delen av artonhundratalet var vänstern för frihandel, mot den starka staten, och var ofta nationalistisk. Staten kontrollerade under den här perioden vanligtvis mindre än 10% av BNP mot cirka 40% idag, vilket skulle vara radikalt libertarianskt med dagens standard.

Under nittonhundratalet blev vänstern mer socialistiskt dominerad. Nu skulle staten växa, välfärdsstaten byggas ut, och den individuella friheten nedprioriterades. Tidigare hade den politiska kampen stått mellan den borgerligt liberala medelklassen till vänster och den konservativa kyrkan, kronan och adeln till höger. Under nittonhundratalet blev det istället arbetarklassen till vänster och borgarna till höger. En hel samhällsklass bytte alltså sida!

Det finns knappt någon politisk fråga som inte har varit både vänster och höger vid olika tillfällen, och ofta vid samma tillfällen. Nationalism, frihandel, kapitalism, eugenik, kolonialism, totalitarism, individualism, romantik, krig, fred, demokrati och diktatur. Vare sig vänster eller höger har monopol på dumhet eller klokhet.

Dagens svenska vänster

Det betyder att det inte går att hitta en allmängiltig definition av vad det innebär att vara vänster. Det finns alltid undantag. Men vilka var det då jag anklagade för att vara en ”cancer”? Det här är min bild av dagens svenska vänster:

Först ut är naturligtvis de tre partierna i riksdagen, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Men vänstern är större än dessa partier och dess medlemmar, även om de utgör den hårda kärnan. Runt denna öppna vänster finns ett stort antal organisationer och samhällsgrupper med vänstersympatier.

Vänstern är en subkultur inom den större svenska kulturen. Denna subkultur är särskilt stark inom byråkratin, det aktivistindustriella komplexet, fackförbunden och media. Alla individer inom dessa branscher röstar naturligtvis inte vänster, men är en del av ett socialt, politiskt och ekonomiskt nätverk. ”Transferiatet”, som Markus Allard kallade det.

De flesta inom dessa sektorer är inte rika och mäktiga, eller ens politiskt aktiva. Medlemskapet sträcker sig från Magdalena Andersson till folk med ödmjuka poster i den lägre byråkratin, som socialsekreterare och lärare. Ju högre upp i hierarkin, desto vanligare blir vänstersympatierna.

Vänsterns anatomi

Vad kännetecknar denna vänsterns subkultur? Återigen vill jag påminna om den oundvikliga vagheten, och de många undantagen. Men i korthet kännetecknas vänstern av följande:

Entusiasm för stor stat, invandring, klimat, och ”wokeness” när det gäller kön, sexualitet och ras. Man gillar det socialdemokratiska samhällsbygget, vilket i den meningen gör dem konservativa. Folket i allmänhet och de fattiga och svaga i synnerhet anses i behov av ständig hjälp från den kloka staten och dess representanter. Man har stor entusiasm för det internationella, representerat av EU, FN och SIDA. Nationalism, alltså att se ett egenvärde i Sverige för Sveriges skull snarare än som ett redskap för den politiska visionen, är läskigt. Högern ses som oborstade rebeller och barbarer, och som rika och snåla. De tolereras för att de betalar skatt. Enligt vänsterns självbild är man är god, osjälvisk, och upplyst. Ekonomiskt försörjs man mestadels via andras skattepengar.

Jag anser att dessa idéer är felaktiga och skadliga. Det är ju det som gör mig höger.

Det kanske enskilt viktigaste kännetecknet för vänsterns subkultur är att den bygger på att resurser flyttas från andra delar av Sverige. På så vis är vänstern parasitisk. Vänsterns samhällsroll påminner lite om det gamla prästerskapet, som utlovade böner och Guds välsignelse i utbyte mot försörjning och status.

Till vänstern försvar – eller åtminstone till de människor som utgör vänsterns försvar – så vill jag påpeka att de med få undantag menar väl. Genom sina skattefinansierade projekt så tror de på allvar att de frälser oss och hela världen från allt från rasism till klimatförändring till ojämlikhet till fattigdom.

Lovvärda mål. I teorin.

JAKOB SJÖLANDER