Sjölander: Tur att jag inte har några ursäkter!
Av Redaktionen
7 februari 2025
Ursäkter är farliga saker, och som så många farliga saker är de farliga eftersom de är attraktiva. De lockar oss i fällan genom att spela på vår fåfänga. Dagens Sverige plågas av ursäkter, massproducerade av identitetsvänstern. Att hitta ursäkter är själva kärnan i deras politiska projekt, och tar sig uttryck i alla dessa ”ismer” och ”fobier”.
Den skada som sådana politiska ursäkter ställer till med är att de gör det svårt att lära oss från våra misslyckanden. Det blir inte jag som gjort fel, utan samhället. Detta är illa, då det leder till passivitet. Om jag själv har gjort något fel så kan jag bättra mig, och om jag haft otur så är det bara att försöka igen. Men om verkligheten ser ut på så vis att ”sådana som jag” aldrig kan bli framgångsrika, då är det bara att ge upp.
Fördomar och oro för fördomar
Denna typ av ursäkter är så skadliga att det är bäst att undvika dem även om man faktiskt har behandlats illa. Föreställ dig person som på riktigt har utsatts för rasism. (Alltså inte, säg, genom att en främling började tala engelska med honom, eller om någon frågade om han var adopterad för att han talade så bra svenska, eller frågade om han kände några gangsters i förorten, eller annat som vissa blir kränkta av). Även om man utsatts för riktig rasism är det fortfarande nästan alltid bättre att fortsätta kämpa snarare än att ge upp. Föreställningen att man behandlas fördomsfullt kan vara skadlig även om den stämmer.
Men ursäkter kan faktiskt ha ännu värre konsekvenser än att man ger upp, och det är att man börjar fuska och begå brott. Det är en fullt förståelig reaktion – folk kan inte förväntas respektera regler som de tror behandlar dem orättvist. Men faktum är att brott sällan lönar sig, inte ens i gängkriminalitetens och klanernas Sverige. Om man väljer den vägen lär man skada både sig själv och andra. När vänstern ursäktar invandrares brottslighet med rasism så uppmuntrar de den brottsligheten, och skapar en ond cirkel.
Vi behöver ingen hjälp att hitta ursäkter
Vi människor är bra på att hitta ursäkter, det kommer naturligt för oss. Därför är det olyckligt att man spär på detta genom politiken. De flesta känner oss då och då – ganska ofta i mitt eget fall – underskattade och förbisedda. Vi får sällan den respekt vi förtjänar. Eller mer precist, vi får sällan den respekt vi själva tycker att vi förtjänar. Inte ens de mest framgångsrika är immuna. Vi känner inte så eftersom vi är dumma, utan för att vi är mänskliga.
Jag är privilegierad
Då det är så lätt att hitta ursäkter är jag glad att jag tillhör den privilegierade gruppen ”vita heterosexuella män”. Gruppens största privilegium är att det finns få socialt acceptabla ursäkter. Det finns inget politiskt-industriellt komplex som bombarderar mig med propaganda om hur jag är en stackare som är förföljd av rasister och sexister.
Jag ser tillbaka på de många, många misslyckandena i mitt liv. Om jag hade tillhört en annan grupp så hade det varit lätt att lura mig själv att dessa misslyckanden orsakades av rasism, sexism, eller vad det nu vara månde. Kanske hade jag trott att de som behandlat mig illa (för sådant händer faktiskt också vita heterosexuella män) gjorde det på grund av fördomar, snarare än för att de var dumma, otrevliga eller förvirrade. Eller, än mer chockerande, för att jag faktiskt förtjänade att behandlas illa.
En tsunami av ursäkter sköljer över oss
Av detta skäl är en av de samhällstrender som oroar mig mest tendensen även för vita heterosexuella män att dras in i vänsterns självömkanskultur. Eller kanske snarare högerns självömkanskultur. Nog finns det exempel på hur vi män behandlas illa och hamnar efter. Men även om detta naturligtvis borde åtgärdas så är nog själva oron för diskriminering farligare än diskrimineringen själv.
Vi kan helt enkelt inte ha ett samhälle där alla skyller på alla andra, där vi drunknar i ursäkter och där ingen tar ansvar. En del av den varan klarar vi nog. Men om självömkan börjar sprida sig till vita heterosexuella män – som jag med bara en gnutta ironi kan beskriva som Sveriges ryggrad – så lär konsekvenserna bli ödesdigra.