Sjölander: Tonårsterroristerna i Gaza

När jag nyligen läste på om Gaza slogs jag av områdets ungdomlighet. Gaza är nämligen rent demografiskt en av de yngsta platser i världen. Av områdets lite mer än 2 miljoner invånare så är nästan 40 procent under 15 år och bara 3 procent över 65. Gazas medianinvånare är fortfarande tonåring: 19 och ett halvt år gammal.

Jag tror att detta är en viktig pusselbit i en förklaring till Gazas problem. Eller kanske mer precis, det problem Gaza utgör.

Men ungdomar kan väl inte göra något fel?!

I väst har vi en olämplig entusiasm för ungdomens energi, och en motsvarande bristande respekt för ålderns vishet. Ungdomar kan inte göra något fel och är coolt progressiva, medan gamlingarna bara släpar fötterna efter sig. Särskilt från vänster låter man nästan hatisk mot de äldre, som antas blockera önskvärda reformer om klimat och wokeness.

Ungdomarnas politiska hetsighet syns tydligt även här i Sverige om man tittar på ungdomsförbunden. Inget svenskt ungdomsförbund är mindre radikalt än moderpartiet. Detta leder till återkommande pinsamheter: antisemitism i SSU och nekrofili i LU, och allt vad det är. Sverigedemokraterna bröt alla band med sitt ungdomsförbund och startade ett nytt 2015. Ungdomar klagar ofta över att deras ”päron” skämmer ut dem, men när det gäller partierna är det tvärtom.

Nog har äldre och yngre olika styrkor och svagheter. Jag tänker att det bästa är att finna balans. Men balans är precis vad Gaza inte har, varken i demografi eller politik. Det finns definitivt en koppling mellan dessa två.

Pojkstreck?

Det finns en kliché, ofta tillskriven Albert Einstein, om att ”Gamla män startar krig, och unga män dör i dem”. Det finns en viss sanning i det, men främst eftersom de flesta har blivit gamla (eller åtminstone äldre) innan de har lyckats klättra tillräckligt högt upp i hierarkin för att starta krig. Krig startas alltså av de äldre eftersom de yngre inte kan. Vi bör vara tacksamma att så många världsledare är äldre – yngre hade varit ännu mer krigiska.

Dagens värld är (trots alla exempel på det motsatta) en fredlig plats jämfört med hur det var historiskt. Men vår värld är också äldre. I de flesta historiska samhällen och än idag i de delar av världen som inte välsignats av demokrati, kapitalism och rättsstaten var den förväntade medellivslängden cirka 30 år. Med andra ord, de yngre fick tillfälle att starta krig. Och det gjorde de.

Det finns en stark koppling mellan medianålder och fred, frihet och välstånd. Ta en titt på dessa länder och deras medianåldrar: Sydsudan, 18.7, Somalia, 19. Afghanistan, 19.9, Jemen, 21,6, Irak, 22.1, Syrien, 23,9. Haiti, 24.7. I jämförelse har Sverige en medianålder på 41 år, och då har vi ändå haft en stor och relativt ungdomlig invandring.

Hoppet är – tyvärr! – det sista som överger oss

Gazas ungdomar styr inte området direkt, men deras antal betyder att de har ett stort inflytande på politiken. För den som vill ställa till med bråk är det lätt att rekrytera unga arga män.

Ungdomar är hetsiga av flera skäl, främst genetiska. Men även deras sociala situation spelar roll. Ungdomar har sällan familjer, barn och jobb att oroa sig för. Sådant manar annars till eftertanke. Hamaskrigarna behöver mindre sällan än en svennebanan oroa sig för fru, barn, bostadslån och det negativa inverkan att bli sprängd i luften kan ha på karriären, eftersom de inte har något av detta.

Tragiskt nog vänds också en av ungdomens bästa egenskaper mot dem i Gaza, nämligen hopp och optimism. Ungdomar är så unga att världen ännu inte hunnit lära dem besvikelsens viktiga läxor. De tror därför ofta att de klarar saker som är långt svårare än de tror. I det här fallet att förinta Israel och begå folkmord på alla judar.

Nog är det tur att detta inte är ett särskilt realistiskt mål. Men det är ändå hoppet som får palestinska ungdomar att fortsätta att banka huvudet i samma mur som deras fäder och förfäder har gjort.

På grund av detta bankande (och att Israel bankar tillbaka på ett mycket mer effektivt sätt) så kommer många palestinier inte att bli gamla nog att bli kloka. Det är tragiskt.

Men efter omständigheterna är det kanske att föredra.

JAKOB SJÖLANDER