Den vanligaste kritiken mot demokrati är dess tröghet. Och nog ligger det en hel del i det. I en diktatur krävs det ibland inte mer än att en enda person byter åsikt för att saker ska börja hända. I en demokrati räcker det ibland inte ens om miljoner gör det.

Men som så ofta är fallet kan svagheter även vara styrkor. Allt beror på situationen. Att demokratier agerar långsamt betyder att de ofta misslyckas att agera överhuvudtaget, vilket leder till att egentligen högst förutsägbara katastrofer blir verklighet. Men denna demokratins tröghet betyder också att vi undviker att begå många misstag.

Detta betyder att demokratiernas misslyckanden blir långt synligare än deras framgångar, då demokratier misslyckas genom att de drabbas av katastrofer, men att de lyckas genom att inte orsaka katastrofer. Vi startar inte krig, vi begår inte folkmord, vi driver inte igenom några brutala femårsplaner. Vi ser konsekvenserna av de misstag vi begår, men vi ser inte konsekvenserna av de misstag vi inte begår. Då de flesta människor föredrar demokrati framför diktatur (att döma av vart folk migrerar) så tycks demokratiernas underlåtenhetssynder vara mindre skadliga än diktaturernas aktiva försyndelser.

”Vi har varit naiva”

Men varifrån kommer denna demokratiernas tröghet? Varför kan vi inte ha både handlingskraft och försiktighet? Ta de senaste decenniernas massinvandring, brottslighet, och energipolitik. Vi (kollektivet Sverige) såg det ju faktiskt komma. Men ändå så gjorde vi inget åt det.

Ett viktigt skäl till denna tröghet är att de flesta väljare inte är så engagerade. Det betyder att de bara drivs till handling när problemen blir verkligt påtagliga. Särskilt svårt är detta om en sådan handling kräver att man ska byta åsikt och erkänna att man haft fel, vilket (har jag hört) är plågsamt.

Låt oss ta migrationspolitiken som exempel. Denna framställs ibland som en ondsint konspiration, men det som tillät den att fortsätta så länge var snarare att många svenskar ville vara snälla. Det var lättare att fortsätta vara ”snäll” istället för att riskera att anklagas för rasism genom att ta en närmare titt på de faktiska konsekvenserna. Det var inte förrän verkligheten gjorde konsekvenserna så uppenbara att det var svårare att inte se dem än att se dem som opinionen började svänga.

Provokatörens roll

Detta tänkande för mig slutligen till Salwan Momika, som mördades förra veckan. Nog provocerade han, så till den grad att han orsakade flera upplopp. Det är ju inte bra. Men samtidigt så bidrog han till att demonstrera vad som hänt med vårt land.

För att något ska blir gjort så måste en majoritet av svenska väljare förstå situationen. Det är här provokatörernas värde ligger. De testar vårt samhälle. Vi ser bara vad vi och andra går för när vi utsätts för sådana test. Det är inte vardagen som avslöjar vilka vi är, eller vilka risker som finns för vårt samhälle. Salwan Momika avslöjade vårt samhälle genom att bränna koraner.

Är det bra att bränna koraner? Egentligen inte. Det är oartigt, och ställde till stora problem för Sverige. Men genom att bränna koraner så gav oss Salwan Momika ny kunskap om vårt land, och agerade därmed som folkbildare. Han visade att en betydande del av Sveriges befolkning anser att det är legitimt att begå upplopp och kasta sten på poliser när någon inte underkastar sig deras vilja, samt att det inom vårt politiska och mediala etablissemang finns många som är beredda att kasta yttrandefriheten överbord för att blidka dessa våldsverkare. Momika fick skulden för vad våldsverkarna gjorde, när han snarare lurade dem att avslöja sig själva.

En kort parantes of Momikas motiv

(Nu vet jag ju inte varför Salwan Momika gjorde vad han gjorde. Formellt så var han ju en antiislamisk aktivist, men det finns ju en hel del relativt trovärdiga konspirationsteorier om att han ska ha arbetat på uppdrag av Iran eller Ryssland, eller att han bara ville säkra sitt uppehållstillstånd genom att se till att han gjorde sig så impopulär i Irak att han inte kunde deporteras. För tillfället spelar avsikterna med hans provokationer ingen roll, utan bara det faktum att han provocerade).

Tack för terrorattacker!

Dessa provokationer – eller för den delen terrorattacker, upplopp och politiska mord vare sig de är provocerade eller ej – har en del lyckliga konsekvenser. Detta eftersom de ger oss demokrater den spark i baken vi behöver för att övervinna vår tröghet.

När jag hör om sådant som attacken på Drottninggatan, Påskupploppen, eller nu senast mordet på Salwan Momika, så känns det som att Sverige håller på att gå under. Till saken hör dock att jag inte är ensam om att känna det. Och eftersom de flesta av oss faktiskt inte vill att Sverige ska gå under, så betyder det att vi ser till att göra något åt det.

Mordet på Salwan Momika är ett symptom på hur illa det är ställt med Sverige. Men det är också något som bidrar till att problemen får den uppmärksamhet som krävs för att de ska lösas.

Inget ont som inte för något gott med sig. Jag vet inte om Salwan Momika var en bra person eller vad hans avsikter var, men i praktiken har han bidragit till Sveriges räddning från den islamiska massinvandringen.

JAKOB SJÖLANDER