Sjölander: Straff ska vara för hårda

I klanernas, skjutningarnas och sprängningarnas Sverige är det få som ännu argumenterar för sänkta straff. Även de som skulle vilja göra det håller tyst då de vet hur impopulärt det är. Men även om diskussionen om straffsänkningar är förbi, så har diskussionen om straffhöjningar precis börjat.

Straffrågan är mycket enkel: Straff fungerar. Om vi vill minska antalet brott och brottsoffer, bör vi alltså höja straffen så mycket som möjligt. Det enda som egentligen håller oss tillbaka är omsorg om brottslingen, som ju är den ende som inte tjänar på hårdare straff. (Åtminstone inte kortsiktigt). Vi som bryr oss om vårt samhälle, om potentiella framtida offers väl och om rättvisa bör förespråka hårda straff.

Denna förbannade medkänsla…

Det största hindret för hårdare straff är att vi känner medkänsla för brottslingarna. Medkänsla är mycket farligt. Jag är inte immun. För ett tag sedan hörde jag att Rudolf Höss avrättades genom hängning utan fall. Avrättningsmetoden leder till långsam kvävning snarare än en omedelbart bruten nacke. ”Stackare!”, tänkte jag.

Men jag insåg snabbt hur irrationellt det var. Rudolf Höss var kommendant i Auschwitz! Minst en miljon människor mördades under hans befäl! Det hade varit omöjligt att orsaka honom mer lidande än han förtjänade. De flesta av hans offer fick långt värre slut.

(Detta gäller särskilt då jag senare har lärt mig att denna typ av hängning brukar leda till medvetslöshet inom några sekunder, och alltså inte är ett speciellt plågsamt sätt att dö).

Även om min reaktion på ”stackars Höss'” avrättning var irrationell, så bör vi inte vifta bort den. De flesta känner sympati för folk som straffas, även när dessa förtjänar det. Visst är det viktigt att hålla känslorna under kontroll, men det är ändå ett faktum att många av oss kommer att misslyckas med det.

Ka-ching! Bingo! REA! Vilket fynd!

Samtidigt finns det en annan reaktion på straff som egentligen är ännu värre. Det är när straff döms ut som är så löjeväckande slappa att jag får ett slags fyndkänsla. Som när diverse mängd- och ungdomsrabatter läggs ihop så att det knappt blir något kvar av straffet. Reaktionen kan då snarare bli: ”Vad!? Är det SÅ billigt att mörda, misshandla, våldta och råna!?” Det är nästan så att man blir frestad…

Nu faller jag inte för den frestelsen. Men jag tänker mig att andra gör det. Vi vill alltså att straffen ska vara tillräckligt stränga för att undvika detta.

Men denna fyndkänsla måste vara ganska vanliga. För om straffen inte tycktes acceptabla så hade ju de yrkeskriminella valt en annan bana.

Upptäcktsrisk x Straff = Avskräckning

Här bör vi också komma ihåg att brottslingarna är väl medvetna om att det är låg chans att åka fast. Detta påverkar kalkylen. Kanske vore det tillräckligt avskräckande med, säg, en månads fängelse för misshandel. Men det skulle inte räcka ens med dödsstraff om man visste att man inte skulle åka fast.

Ta inbrott, som exempel. Om chansen att åka dit är, säg, 2%, så betyder det att man i genomsnitt kan begå 50 inbrott innan polisen tar en. Men man kommer ju i praktiken bara att straffas för det sista brottet. Även om man skulle åka dit för flera brott så finns dessutom mängdrabatten. Det vore alltså fullt motiverat av oss att femtiofaldiga straffet för inbrott, för att kompensera för den låga upptäcktsrisken.

Men samtidigt vore det för de flesta djupt chockerande att utdöma ett sådant femtiofaldigt straff. Vilket förklarar varför vi inte redan har sådana straff i Sverige. Det skulle kännas för hårt. Men det är ju precis det vi vill uppnå med ett straff, att det ska vara avskräckande.

Jag vill därför föreslå en tumregel när det gäller straffsatser: Om ett straff inte känns för hårt, så är det inte tillräckligt hårt.

JAKOB SJÖLANDER