Sjölander: Örebromassakern och bidragsknarkande

En vecka har gått sedan händelserna på Risbergska skolan i Örebro, och mycket är fortfarande oklart. Åtminstone för allmänheten – polisen kan mycket väl veta mer. Det är så det ska vara. Låt polisen göra sitt jobb och ta god tid på sig. Det som har skett har skett, och de döda får inte livet tillbaka bara för att vi stressar.

Jag erkänner mig skyldig till spekulation

Men att vi saknar grundläggande fakta behöver inte hindra oss från att spekulera. Givet att vi är tydliga att det är vad vi gör, naturligtvis. I nuläget ryktas det om att motivet ska ha varit en attack på socialtjänsten, en hämnd för att gärningsmannen förlorat sitt kontantbidrag efter att inte ha sökt tillräckligt med jobb.

Jag vill vara tydlig med att i nuläget är detta inte mer än ett rykte. Om det inte skulle stämma så betyder det dock inte att den här texten saknar värde, förutom just att exemplet vore dåligt valt.

”Bidragsberoende” är mer än en metafor

Till saken hör att många former av bidrag och andra sociala insatser är beroendeframkallande. Nog kan bidrag hålla en flytande under en tillfällig kris, men om det pågår för länge så leder det till minskad förmåga att skaffa sig en riktig försörjning.

Bidragstagaren förlorar så småningom de fysiska och psykiska färdigheter som krävs för att klara sig i samhället. Man förslappas, helt enkelt. Disciplin, social kompetens, och kunskap är som alla andra förmågor – om vi inte använder dem så förlorar vi dem. Då arbete är vägen till respekt och självrespekt så försvinner även familj och vänner.

Den bidragsberoende stannar i utvecklingen. Livet är en resa där det gäller att fortsätta att lära sig saker. Att gå på bidrag istället för att jobba blir lite som att sätta sig ned och vila i ett maraton. Det känns skönt i stunden, men man kommer ju ingen vart. Snart blir man passerad och lämnad ensam kvar.

Detta verkar vara vad som har hänt gärningsmannen. Vad har en trettiofemårig enstöring som aldrig jobbat för chans i livet? Att bli respekterad? Älskad? Att bilda familj? Ingen.

Varför eller varför inte?

Idag frågar sig många varför gärningsmannen gjorde som han gjorde. En bättre fråga tror jag vore ”Varför inte?” Han hade inget att leva för, och inte heller någon annan att leva för. Om man ändå vill dö (eller åtminstone inte leva) och hatar någon, varför inte ta denne med sig i döden? Man behöver inte ens gå så långt som till hat. Om man verkligen inte har något att leva för så räcker det att man är lite småsur.

De flesta av oss är inte massmördare för att vi saknar motiv. Klart vi har motiv! Nog har vi alla drömt om att mörda våra fiender, de som kränkt eller skadat oss. Nej, det som hindrar oss från att bli massmördare är istället att vi har motiv till att inte bli det. Det vill säga, meningsfulla saker i våra liv som skulle skadas av att bli mördare.

Skyddsnät vs fångstnät

Men frågan kvarstår då vad som tillät gärningsmannens liv att bli så meningslöst. Och de tusentals andra svenskar som befinner sig i samma situation, utan att för den sakens skull bli massmördare. Socialbidragen, naturligtvis. Det sociala skyddsnätet blir ett fångstnät.

Att leva och kämpa är ibland svårt. Men det är samtidigt ingen omöjlig uppgift. De allra flesta vuxna klarar sig trots allt på egen hand. Visst begår vi misstag och misslyckas, ibland katastrofalt, men vi tar oss upp igen. Men till stor del är det för att vi har erfarenhet av ett självständigt liv. Och vi har fått denna erfarenhet just eftersom vi har levt sådana liv. Problemet är att bidragen ger ett alternativ till detta, som kortsiktigt är mycket frestande.

Jag tror att gärningsmannen hade varit kapabel att leva ett någorlunda normalt liv. Ja, han blev inte godkänd i ett enda ämne på högstadiet och nådde aldrig gymnasiet, men den mest sannolika förklaringen till det är att han knappt var i skolan. Kanske var han autistisk, men även autister kan träna upp sin sociala förmåga. Att skjuta ned tio personer tyder på en viss grundläggande funktionalitet, helt lätt kan det inte ha varit.

Den svåra och den lätta vägen

Med gärningsmannens förutsättningar hade det nog varit svårt att leva ett normalt liv. Men folk gör svåra saker hela tiden. Ofta är svåra saker bara sådant man inte lärt sig än. Samtidigt är det fullt förståeligt att man vill undvika att göra svåra saker. Vanligtvis gör vi bara svåra saker när vi inte har något val. Tyvärr hade gärningsmannen i Örebro ett val – bidrag. I hela sitt vuxna liv valde han denna lätta väg, och tilläts välja den.

För att upprepa – jag vet inte om motivet för Örebromassakern faktiskt var hat mot socialtjänsten orsakat av indraget kontantstöd. Men i vilket fall hade det varit mer förnuftigt att hämnas för beviljat kontantstöd. Det var ju det som försatte honom i hans tragiska livssituation. Det var det som gjorde honom till en bidragsnarkoman utan färdigheter, vänner och möjligheter, utan ens hoppet om något bättre.

Och precis som en narkoman agerade han aggressivt när han inte fick sin fix.

JAKOB SJÖLANDER