Nationalism – hur man ger alla vad de vill ha
Av Redaktionen
17 februari 2025
Människor vill olika saker. Chockerande, jag vet. Men det är inte desto mindre sant. Åsiktsskillnader finns på alla nivåer, från individer till kulturer till hela civilisationer. Och eftersom vi vill ha olika saker så är det omöjligt att göra alla glada. Därför, resonerar många, bör vi fokusera på att göra ”mig och de mina” glada. Planeten blir därmed ett slagfält för olika ideologier.
Men det finns faktiskt en lösning på dessa meningsskiljaktigheter, så att alla kan få vad de vill ha. (Eller åtminstone få något som ligger närmare det än vad de annars hade fått). Denna lösning är helt enkelt – trumvirvel! – att vi gör olika saker på olika platser. Alltså att olika länder gör vad de vill.
Lösningen
Detta är ”nationalism”. Det påstås ofta vara en ond ideologi. Själv skulle jag säga att nationalism varken är ond eller en ideologi. Det är inte en ideologi eftersom det inte handlar om hur vi bör leva våra liv och organisera våra samhällen. Snarare handlar det om att inte ha några sådana idéer, eller åtminstone om att inte tvinga dem på andra. Folk får helt enkelt göra vad de vill – alltså vara fria – inom sina egna länders gränser. Detta är en antiideologi. Nationalism blir på så vis ett sätt att ducka den ideologiska frågan om hur vi bör leva. Vi undviker att svara på den genom att låta varje folk ge sitt eget svar.
Men detta kräver att man inte bara har respekt för sin egen frihet – mer känt som ”maktlystnad” – utan även respekt för andras frihet. En sådan frihet måste även inbegripa rätten att göra fel, att göra dumheter. Om frihet inte är rätten att göra fel så är det bara rätten att lyda, vilket inte är frihet överhuvudtaget.
Och nog begår nationalstater många misstag. Nationalstater är inte utopier. Jag tror att det här härifrån anklagelserna om nationalismens ondska kommer ifrån – det ter sig ibland ont att respektera andras frihet när de gör fel. Eller snarare, när man tycker att de gör fel.
Elitism vs nationalism
Nationalism är ofta populärt bland vanligt folk. Det är ju egentligen idén att de ska få leva som de vill. Den brukar vara långt mindre populär bland eliter, som föredrar makt över frihet då de själva ju är de som har makten. Eliter bygger sin makt på ideologi, vilket enligt Karl Marxs ursprungliga definition ju är den ursäkt härskarklassen använder för att försvara sitt maktinnehav. Det bör inte vara förvånande att nationalismen, en antiideologi, kommer i konflikt med detta.
Nationalismens popularitet gör dock att det är frestande att förvanska den. Givet att en nation är värd att slåss för så kommer folk också att göra det, och inte alltid med det bästa omdöme om vem och när man bör slåss. Det är bland annat därför som Putin nu åberopar rysk nationalism när han gör sitt bästa för att förgöra den ukrainska nationen. Varken Putin själv eller globalisterna i Europa verkar se ironin i det. Putins nationalism är antinationalistisk, imperialistisk.
Nationalism sätter bokstavligen gränser för våra ideal och ambitioner. Den tvingar oss att inte tvinga på andra folk våra egna önskningar. Den respekterar världens genuina mångfald, som tvärtemot vad många tror inte handlar om att vi alla är lika, utan om att vi alla är olika.
Nationalism är ödmjukhet. Inte konstigt att den gör folk så arga.