Brottsligheten har ökat kraftigt, åtminstone den grova våldsbrottsligheten. Men det som bör göra oss tacksamma (och förvånade?) är att den inte har ökat ännu mer än den faktiskt gjort. Detta är ett perspektiv som jag anser har kommit bort i debatten. I nuläget frågar sig många varför brottsligheten ökar, och gör sitt bästa för att undvika de uppenbara men politiskt inkorrekta svaren. Men man hade lika gärna kunnat fråga sig varför det inte är ännu värre.

En ledtråd fick jag för många år sedan när jag läste om Sanfolket som idag lever i Kalahariöknen. Tydligen lägger de en stor del av sin dag på att inte bli uppätna av lejon. De tar många försiktighetsåtgärder och lejon är ett vanligt samtalsämne på samma sätt som vi talar om vädret. Detta förvånade antropologerna, eftersom så få San faktiskt blev uppätna av lejon. Förklaringen var enkel: få blev uppätna av lejon just eftersom de ansträngde sig för att inte bli det.

Trygghet genom oro

Detsamma gäller här i Sverige. Relativt få personer utsätts för den nya brottsligheten delvis eftersom vi har blivit bättre på att hantera det. Och då menar jag inte främst genom polisen. Staten har svikit oss. Men det betyder ju inte att vi är hjälplösa.

Enligt BRÅ:s senaste trygghetsundersökning (Nationella trygghetsundersökningen 2024) så har andelen av befolkningen som oroar sig för brottsligheten i samhället ökat från cirka 30% till 50% de senaste tio åren. 11% av befolkningen har ”ofta eller mycket ofta” avstått från en viss aktivitet på grund av rädsla för brott. Detta är en ökning på cirka 50% de senaste tio åren.

På samma vis har säkerhetsbranschen fått en ordentlig uppsving. På branschorganisationens SäkerhetsBranschens hemsida (Föreningen för Säkerhetsföretag i Sverige – Säkerhetsbranschen) kan man läsa att den grundades 2013 och då hade en omsättning på 22 miljarder kronor. Detta har nu ökat till 106 miljarder. Gratulerar! Om det bara hade gått lika bra för resten av Sveriges ekonomi…

På samma vis förundras vissa över skillnaderna mellan män och kvinnor när det gäller oro för brott och brottsutsatthet. Det är nämligen så att kvinnor i genomsnitt är betydligt mer oroliga för att utsättas för brott än män, men att de samtidigt sällan blir det. Detta förvånar vissa människor. Kanske samma antropologer som undrade varför Sanfolket oroade sig så mycket för lejon. Eller kanske de som är så glada över att vi lever i en ”feministisk utopi”.

Vår oro håller oss trygga.

Det nya Sverige

Poängen är alltså att vi har börjat anpassa oss till det nya otrygga Sverige. Vi är på vår vakt. Vi låser dörren. Vi skaffar larm. Vi undviker vissa aktiviteter och platser. Företag köper in säkerhetsvakter. Delar av Sverige har blivit ”no-go-zoner” som hederligt folk undviker.

Detta är svårt att se i brottsstatistiken. Det är också svårt att se på andra vis, då det både är en effekt av segregationen och spär på den. De ansvariga inom byråkratin, politiken och media har ju goda förutsättningar att undvika no-go-zonerna. De och deras barn är fortsatt trygga. ”Rädd för brott? Nej, jag bor ju på Södermalm! Rinkeby? Ja, det har jag besökt många gånger. Det är väldigt tryggt. Jag och mina Säpo-vakter har aldrig haft några problem”.

Är det dåligt att vi anpassar oss efter brottsligheten? Egentligen inte. Det gör ju oss tryggare och betyder att många brott aldrig sker. Låt folk göra vad de vill för att bli trygga. Men det är ju mycket illa att en sådan anpassning ska vara nödvändig, och att det döljer hur mycket farligare Sverige har blivit.

JAKOB SJÖLANDER