Person eller politik? – Demiroks avgång
Av Jakob Sjölander
27 februari 2025
Muharrem Demiroks avgång som Centerpartiets ledare efter två år på posten ställer oss inför en av de eviga frågorna, nämligen individens möjlighet att påverka den politiska utvecklingen. Eller kanske snarare brist på sådana möjligheter. Det går dåligt för Centerpartiet – men är det Demiroks fel, eller handlar det om politiken?
Det finns två diken på den här vägen. I det ena diket så är allt Demiroks fel och inget beror på politiken. I det andra diket så är inget Demiroks fel utan allt beror på politiken. Som vanligt finns sanningen någonstans mellan dessa ytterligheter, på själva vägen. Men mot vilken sida lutar det?
Hjälpsamt nog har centerpartisterna själva testat detta med ett experiment, på så vis att man har haft två partiledare med samma politik. Dessa är Annie Lööf och Muharrem Demirok. ”Nu har Annie Lööf avgått två gånger”, som Paulina Neuding uttryckte det i Svenska dagbladet.
Experimentet är kanske inte helt vetenskapligt, men det ger oss ändå en antydan om att problemet är politiken snarare än personen. För i slutändan gick det bra varken för Lööf eller Demirok.
Slutsatsen stärks av hur olika Annie Lööf och Muharrem Demirok är som personer. Annie Lööf var självsäker/arrogant och moralisk/moralistisk. En Prussiluskan som hötte med fingret / någon som stod upp för medmänsklighet, någon som inte böjde sig inför högervindarna / envist bankade sin egen (och Sveriges) panna blodig mot verkligheten. Lööf kan bli historisk på så vis att hon kommer att användas som exempel på det tidiga 2000-talets envist självdestruktiva invandringspolitik.
Demirok, å andra sidan, tja… Vad kan man säga? Han var ganska färglös. En snäll kille. Om en månad så kommer ingen ihåg honom. Kanske var det denna färglöshet som räddade honom undan hans misshandelsdom? Ingen kan bli skrämd av en sådan matt figur.
Annie Lööf å andra sidan var en av våra mest hyllade och hatade partiledare. Som det ska vara. I juli 2017 svarade hela 40 procent att de hade stort eller mycket stort förtroende för henne. Detta gjorde henne till den mest respekterade partiledaren, till och med mer så än storpartiernas ledare som annars brukar få den posten per automatik. Även när hon avgick var förtroendet hela 26 procent, vilket idag hade placerat henne på delad tredjeplats med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson.
Demirok kom aldrig så högt. Han lyckades visserligen mer än fördubbla sitt stöd under de två år han styrde Centerpartiet, och slutade på topp. Men denna topp var ju ynka 7 procent…
Annie Lööf var en bra partiledare. Chockerande ord från någon på högerkanten, jag vet. Det jag menar är inte att jag höll med om hennes politik, utan att hon var effektiv när det kom till att kämpa för den. Hon var energisk, tuff, stolt och hade en genuin övertygelse. Hon var inte en som hukade sig. Det är inte konstigt att vi hatade henne på högerkanten. Men vi hade älskat henne om hon varit vår.
Annie Lööfs övertygelse krossades av verkligheten. Runt 2017 gick det fortfarande att hävda att massinvandringen var bra och att allt var frid och fröjd. Det motstånd som fanns kunde användas till att framställa Annie Lööf som en hjältinna. Vissa spekulerade i att hon kunde bli statsminister.
Men i slutändan tvingades Annie Lööf att välja mellan att rädda sig själv och att rädda sin politik. Till sin heder (och Sveriges olycka) valde hon att rädda politiken och ersätta sig själv med Demirok. Men som dennes avgång avslöjat så hade Annie Lööf inte bara fel i sin politik utan även i tanken att opinionssiffrorna var hennes fel.
Frågan är nu om Centerpartiet kommer att göra samma misstag igen. Kommer man återigen offra partiledaren men behålla politiken? Jag tror att det blir så – den färglöse Demirok blir en alltför frestande syndabock.
Alternativet vore att hela partiet tar en titt i spegeln och frågar sig vad man ställt till med. Men även här kommer Annie Lööfs spöke in och sätter krokben med sin moralism. Det är svårt att ändra sig när man fördömt alternativet som rasism, fascism, nazism och allt vad det är.
