Gustafsson: Socialdemokraternas judepass

Det var under 2017 som Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson i både riksdagsdebatt och i media kommenterade socialdemokratiska beskyllningar om nationalsocialistiska rötter med att det i alla fall inte var hans parti som stämplade tyska judars pass med ett ”J” under andra världskriget. Reaktionerna lät knappast vänta på sig och fortsatte fram till juni 2023, då den i dessa sammanhang ständiga kommentatorn Ola Larsmo skrev en längre artikel på samma ämne i Dagens Nyheters kulturdel.

Mot bakgrund av dessa diskussioner kan man tycka att en ny artikel i Historisk tidskrift (2024, Nr 1) skulle ha väckt mer uppmärksamhet än vad den gjorde. I detta nummer av Sveriges mest ansedda historievetenskapliga tidskrift publicerades essän ”Sverige och den tyska J-stämpeln: en transnationell historia” av Pontus Rudberg och Olof Bortz. De både essäförfattarna bidrar till ny kunskap om frågan.

Bakgrunden är kortfattat följande: På grund av Tysklands raslagar som särskilde judar från ”ariska” tyskar uppstår omfattande problem vid gränskontroller. Omvärlden försöker hantera detta men misslyckas vid en konferens i juli 1938. Sverige vill införa ett allmänt viseringstvång av tyska medborgare som vill in i Sverige, men diskussioner pågår samtidigt om att på något sätt märka tyska judars pass för att möjliggöra enkel identifiering av olika kategorier av tyska medborgare vid gränsen.

När man granskar den svenska debatten från 2017 till 2023 tycks det som att alltihop kokar ner till hur delaktig svenska utrikesdepartementet var i att ta fram denna lösning. Det står klart att Schweiz drev på för att få till en tysk lag som innebar märkning av judiska tyska medborgares pass. Fördelen med detta var att viseringstvånget då kunde gälla innehavare av dessa J-stämplade pass.

Det Rudberg och Bortz lyckats med är att visa att svenska staten var mer delaktig i detta än vad som tidigare varit känt. Det leder dem till följande slutsats:

”Det finns därför all anledning att revidera den forskningslitteratur som framställt J-stämpeln som en diplomatisk affär som enbart eller främst rörde Schweiz och Tyskland i riktning mot transnationell historieskrivning. Denna bredare historia av påtryckningar mot Tyskland är inte förvånande mot bakgrund av dåtidens internationella flyktingpolitik. Samtidigt är det uppenbart att det rör sig om en viktig pusselbit i Förintelsens historia. Stater som Sverige och Schweiz bidrog till det tyska förtrycket av judar […].”

Detta händelseförlopp ägde rum under en socialdemokratisk majoritetsregering. Ska det förstås som att det svenska socialdemokratiska partiet har en mörk historia i relation till Tysklands behandling av sina judiska medborgare?

Framförallt ska det förstås som att Sverige har en historia som vi inte alltid borde vara stolta över. Vad gäller just denna debatt om J-stämpeln är förmodligen Centerpartiet (dåvarande Bondeförbundet) det av fortfarande existerande svenska partier som har mest anledning att skämmas. Partiets antisemitism är väl känd. Även nuvarande Moderaterna (dåvarande Högerns riksorganisation) undviker nog helst att gräva för mycket i detta. Vad gäller Socialdemokraterna tycks det stå klart att Sverige under deras tid vid makten var mer involverade i frågan än man velat medge.

Det för oss tillbaka till samtidens politiska pajkastning. Har något av detta alls relevans för vår tids partipolitik?

Nja, är väl svaret. Sverigedemokraterna har fördelen att deras parti inte fanns 1938 och därmed inte kunde göra något som vi idag tycker är fel. Socialdemokrater av idag kan knappast klandras för regeringens agerande 1938. Däremot kanske man ska vara mer försiktig med att sätta sig på höga hästar och komma med beskyllningar mot andra. Sverigedemokraterna tycks väl medvetna om sitt förflutna, men väljarna accepterade tydligen inte Socialdemokraternas påståenden om sin egen överlägsenhet.

Kanske är trots allt den viktigaste lärdomen av dessa händelser hösten 1938 att realpolitiken kan vara mörk oavsett hur goda intentioner politikerna har. I vår tid är den judiska minoriteten i Sverige och Europa återigen utsatt för våld och hot. Många döljer sin judiska identitet av rädsla för att utsättas för trakasserier. I andra europeiska länder har judar återigen mördats för att de är just judar. Sedan förintelsens fasor stod klart för oss har vi pratat om att sådant aldrig får ske igen.

Teodor Gustafsson

Författare, aktuell med Utanförskap – En berättelse om främlingar