Göteborg eller Muteborg?

Korruption brukar vara komplicerat. Det är just komplexiteten som tillåter korruptionen att ske, då det ger skurkarna något att gömma sig bakom och gör det lättare att lura de godtrogna. Ibland är det till och med svårt att styrka att ett brott har begåtts.

Det senare är dock inget problem i dagens Göteborg, för ett (eller snarare flera) brott har definitivt begåtts. Återigen gör det gamla öknamnet ”Muteborg” sig påmint. Möjligtvis kan man fråga sig om det handlar brottslig inkompetens eller inkompetent brottslighet.

Den bästa summeringen av vad som hänt står Liberalernas gruppledare i Göteborg Axel Darvik för. (När var det senast jag fick tillfälle att säga något snällt om en liberal?). Jag ska nu försöka summera hans summering:

Byggbolaget Doxa i Muteborg hade ekonomiska problem och förlorat 80 procent av sitt värde. Ajdå. Som tur var hade ägarna kompisar bland stadens socialdemokrater och i det stora kommunala bostadsbolaget. Det kommunala bolaget köpte nu en del av Doxas tillgångar för cirka 1 miljard kronor, främst i form av mark i obebyggda delar av Karlastaden. Enligt avtalet skulle Doxa ha rätt att köpa tillbaka vissa men inte alla av dessa tillgångar för ungefär samma pris fyra år senare.

Det är här det blir problem. Eftersom Doxa har rätt att köpa tillbaka tillgångarna till ett gynnsamt pris om fyra år så betyder det att det inte finns någon möjlighet för kommunen att tjäna på affären. Om marken ökar i värde så tar Doxa helt enkelt tillbaka marken till samma pris den hade innan ökningen. Kommunen har dock möjlighet att förlora på affären, då marken ju kan sjunka i värde. Detta kommer sannolikt att ske, bland annat då man redan från början betalade ett överpris. Enligt Axel Darvik bedömer vissa att marken redan idag är nära nog värdelös.

Det Göteborgs stad har gått med på är alltså en affär där man inte kan vinna utan bara förlora, medan Doxa inte kan förlora utan bara vinna. Krona, jag vinner, klave, du förlorar. All risk – av vilket det finns mycket – ligger hos Göteborgs skattebetalare, medan potentiell vinst finns hos Doxa. Som bäst går Göteborg plus/minus noll.

Detta verkar ju inte vara en fördelaktig affär för Göteborgs skattebetalare. Och skälet till att det inte verkar vara en fördelaktig affär för Göteborgs skattebetalare är för att det inte är det. De enda som tjänar på affären är Doxas ägare, samt alla som dessa har mutat.

Men finns det inga regler som hindrar kommunens politiker och tjänstemän att göra sådana här dåliga affärer? Jovisst. Men dessa har man struntat i. Bland annat så informerades inte kommunstyrelsen eller kommunfullmäktige om affären trots att deras godkännande egentligen behövdes, och man har varit synnerligen frisk med att hemligstämpla information och belägga folk med tystnadsplikt.

Än idag gömmer man sig bakom ”affärssekretess”. Göteborgsinvånarna får alltså inte veta vad som skett i deras eget kommunala bostadsbolag. Det är fortfarande oklart om det ens genomfördes några beräkningar, värderingar och riskanalyser. Det kloka beslutet att genomföra en extern granskning av affären togs i kommunfullmäktige, men först efter att affären var klar. Detta skedde med bara en enda rösts övervikt. Hälften av kommunfullmäktiges cirka 80 medlemmar var alltså inte så pigga på att granska affären.

Enligt en beräkning riskerar nu Göteborg att förlora 1.5 miljarder kronor på affären, allt inräknat. Detta skulle ha räckt till att, säg, anställa 3000 poliser i ett år med en månadslön på 40 000 kronor. Och då blir det ändå 60 miljoner kronor över, som jag föreslår ska skänkas till Samtidens skribenter.

Hur hamnade Göteborg i denna situation? Var det inkompetens eller medveten girighet? Sanningen är att det krävs en kombination. Det måste ha varit dussintals personer involverade i allt detta, om inte hundratals. Några, förhoppningsvis de flesta, agerade säkert i god tro. Andra hade misstankar, men höll tyst om dem. Men någon måste ha varit medveten om vad han gjorde för att kunna driva den här kampanjen genom Göteborgs byggbransch, politik, och förvaltning. Notera att den högste inblandade socialdemokraten, Jonas Attenius, fortfarande står på sig och hävdar att allt är finfint. Det måste det ju vara – det var ju han som godkände affären!

JAKOB SJÖLANDER