Ett fattigare land när rika jagas bort

Storbritannien upplever nu en historisk utflyttning av förmögna personer. Under 2024 lämnade hela 10 800 pundmiljonärer landet, varav 90 personer är, i kronor räknat, miljardärer. Det motsvarar en miljonär som flyttar ut var 45:e minut. Det är en drastisk ökning med 157 procent. Endast Kina ser en större flykt av välbärgade medborgare.

Labours skattepolitik, med löften om höjda marginalskatter och avskaffande av ”non-dom”-statusen som tidigare lockade internationella investerare, har skickat tydliga signaler till landets mest produktiva och tyngsta skattebetalare. När partiet nu hotar med ytterligare skattehöjningar för höginkomsttagare accelererar utflyttningen.

Detta är samma mönster vi sett i andra länder där vänsterregeringar försökt beskatta sig ur kriser – de driftiga flyr, skattebasen krymper och kvar blir en allt större andel bidragsberoende. Samtidigt har den eskalerande kriminaliteten i London och andra storstäder gjort att många förmögna familjer inte längre känner sig trygga.

Känns bilden igen? Känns retoriken bekant? I Sverige har Socialdemokraterna gång på gång ”lovat” att rika måste bidra mer. Det är ”de rika” som ska betala när andelen som arbetar och bidrar minskar.

De förmögna britterna söker sig till länder med högre trygghet och rimligare beskattning, som Portugal, Schweiz, Malta och Cypern. Även Norge har drabbats av samma fenomen.

Detta är en tydlig varningssignal för Sverige. När kapital och kompetens flyr ett land, följer företag och arbetstillfällen snart efter. Vänsterpolitiker tycks på allvar tro att välstånd skapas genom höga skatter och omfördelning. Men när de som skapar jobben och driver företagen lämnar landet, blir kakan som ska fördelas mindre.

Sverige har dessutom redan provat reptricket. På 70- och 80-talet höjdes skatterna till nivåer som under vissa omständigheter kunde hamna på över 100 procent – man fick alltså betala mer i skatt än vad man faktiskt hade tjänat. Utflyttningen av förmögna svenskar och företag var då mycket stor.

Ur ett internationellt perspektiv är skatterna i Sverige fortfarande höga. Det är i princip omöjligt att bli rik på sin lön – oavsett hur hög den är. Räknar man in arbetsgivaravgiften, som är en extrakostnad för arbetsgivaren på ytterligare 31,42 procent av bruttolönen och som till övervägande del är en direkt skatt, tar staten mer än halva din lön.

Det brittiska exemplet visar tydligt att vänsterns eviga dröm om att beskatta de rika har ett fundamentalt problem – de rika kan flytta. För Sveriges del, om Socialdemokraterna skulle infria sitt löfte att beskatta de rika ännu mer, skulle det leda till en ekonomisk och social katastrof. Kvar får vi en majoritetsbefolkning bestående av en bidragsberoende, icke svensktalande underklass – ihop med en uppretad arbetarklass och en väluppfostrad medelklass. I bästa fall skulle ett sådant scenario leda till långvarig recession, en depression, med utbredd fattigdom och elände – i sämsta fall med eskalerande gängkonflikter och inbördeskrig.

Ett tryggt och välmående samhälle får man inte genom att ständigt höja skatterna och föra en ansvarslös migrations- och naiv kriminalpolitik. Stor utvandring av kompetenta och företagsamma personer är inget naturligt fenomen – det är resultatet av en vänsterpolitik.