Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) är ”jättebekymrad” över att Donald Trump har fattat beslut om att lämna Parisavtalet (igen). Det säger hon i SVT:s Aktuellt på måndagskvällen efter Donald Trumps installationstal. Hon har rätt att vara bekymrad, men inte av de skäl hon framhåller, utan med hänsyn till Sveriges bästa.
Beskedet från Trump var väntat. Han har länge påtalat det orimliga med klimatavtalet. Kina är idag det land som släpper ut mest koldioxid i världen. Enligt avtalet är länder som Kina och Indien inte lika hårt bundna som USA. De kan fortsätta bygga nya fossildrivna kraftverk fram till 2030. För USA:s del (och EU:s) gäller restriktionerna redan från dag ett, när avtalet tecknades i Paris 2015. (Det var president Obama som undertecknade för USA:s del.)
Trump menar att avtalet skapar ojämlika ekonomiska förutsättningar. Ur ett internationellt perspektiv är avtalet till nackdel för USA. Framförallt drabbas amerikansk tillverkningsindustri, där just tillgången till billig el har stor inverkan på företagens lönsamhet. Konsekvenserna blir ökad arbetslöshet i USA medan andra länder, som Kina och Indien, kan öka sin tillverkningsindustri, sina utsläpp och sin lönsamhet.
USA är fortfarande världens största ekonomi. Men Kina ligger inte långt efter, och Indien har femte platsen. Ekonomisk storhet ger makt och framtida möjligheter. Som västländer bör EU och Sverige reflektera över vad det skulle innebära om Kina gick om USA. På vilket sätt skulle världen förändras i fråga om säkerhet och frihet om Kina blev världens rikaste land?
Idag måste EU förlita sig på att USA upprätthåller världsordningen. EU har inte mycket att säga till om. Unionen har tappat både fart och ekonomisk kraft. För bara 15 år sedan var EU och USA ungefär lika stora ekonomier. Idag är USA:s ekonomi 25 procent större. Om EU hade haft samma löneutveckling som USA sedan år 2000, skulle EU:s löntagare haft cirka 150 000 kronor mer per år i lön.
Att bli fattig är ur ett klimatperspektiv den sämsta vägen att gå. Utan pengar blir det inga innovationer och inga nya klimatfrämjande åtgärder. Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard inser säkerligen detta. Hon bör därför nästa gång, när Parisavtalet och klimatfrågan kommer på tal, ta sig tid att utveckla sina svar. Klimatdebatten behöver och måste nyanseras. Annars riskerar hela världsordningen att stå på spel.
Bild: Axel Adolfsson/Moderaterna (M Malmer Stenergard)