En kall vind blåser genom Washington DC, och folket i den amerikanska huvudstaden hukar inför ovädret. Detta är inte en metafor för Trumps återkomst – det är en bokstavlig sanning, då vädret i Washington är så dåligt att Trumps installationsceremoni får hållas inomhus.
Det är en historisk dag, på fler än ett sätt. Det mest uppenbara sättet är att det nu är första gången som en amerikansk president lyckats göra comeback sedan Grover Cleveland 1893. Och nog är det en bra berättelse, dessutom en mycket amerikansk sådan: En stark och egensinnig individ tar sig an etablissemanget – och vinner! Eller, om man föredrar den alternativa versionen, djävulen/Hitler själv som i den största katastrofen sedan jag-vet-inte-när nu återvänder till makten.
I vilket fall brister det inte i dramatik.
The Age of Trump
Men kanske ännu viktigare är att detta är en bekräftelse på att vi nu lever i ”The Age of Trump”. Ofta är det svårt för en tidsålder att förstå hur den kommer att bli ihågkommen. Detta eftersom det är svårt att avgöra vad som är viktigt förrän resultatet har kommit. Men nu har resultatet kommit, och Trump är tillbaka.
När märkliga saker händer så står vi inför ett val. Antingen viftar vi bort händelsen som en irriterande fluga, och förklarar (eller bortförklarar?) det som en tillfällighet. Alternativt är att acceptera (rätt eller fel) att händelsen är början på något nytt, och att världen faktiskt har förändrats.
Världen, och särskilt det politiska etablissemanget, ställdes inför denna fråga år 2016 när Trump vann. Mestadels så valde man det första alternativet, alltså att Trumps seger bara var en slump och inget man borde fästa sig vid. Fyra års senare – sa man med sådan trosvisshet att man övertygade både sig själv och andra – skulle allt bli normalt igen. Och det blev det ju, i och med Joe Bidens presidentskap.
Eller blev det verkligen det? Trump försvann inte, varken i fängelse eller tyst vanära. Inte heller gick det bra för Biden. Ekonomin gick dåligt, de gröna satsningarna tedde sig allt mer korrupta, krig i Ukraina, krig i Israel. Det ”beklagansvärda” folket tröttnade på massinvandring och woke-könsstympning. Den demente Biden kuppades bort, men konstigt nog kunde inte ens den inkvoterade mångfaldskandidaten man ersätta honom med stoppa Trump. Plötsligt var den orangea besten tillbaka, starkare och hemskare än någonsin.
Trump var inte bara en fluga som snart skulle blåsa förbi. En gång är ingen gång, men två gånger är två gånger. Något har förändrats.
Presidenten är död – länge leve presidenten!
Men samtidigt som Trump idag otvivelaktligen firar sitt livs största triumf och är en större och viktigare del av vår verklighet än någonsin, så börjar folk redan stirra mot framtiden. Att Trump har nått toppen betyder ju att hans stjärna snart börjar dala.
Trump står nu inför sina sista fyra år som president. Han kan inte väljas om. Han är också gammal, 78 år. Biden, som med rätta kritiserades för sin skröplighet, var lika gammal när han svors in för fyra år sedan. Det betyder att Trump sannolikt inte heller kommer att orka fortsätta sin politiska karriär efter att presidentskapet är över. Mannen som dominerat amerikansk politik de senaste åtta åren, och som kommer att fortsätta att göra det de kommande fyra, försvinner därmed. Vi ser ljuset i slutet på tunneln. Om det är tåget eller solljuset återstår att se.
Trump har skrivit historia. Men i och med det har han även blivit historia. Hör ni gnisslet? Det är tusentals ambitiösa amerikanska politiker som slipar sina knivar.