Än idag saknas cirka 100 av de 250 gisslan som togs av Hamas under 7 oktober-pogromen. Flera har mördats, och en del har (ännu mer tragiskt?) dödats av israeliska bomber. De som befriats kommer med hemska berättelser, och deras kroppar vittnar med ärr och brännmärken. De flesta har sett bilder på hur tillfångatagna judar paraderas inför hundratals hurrande palestinier. Kvinnor (och en del män) berättar om sexuella övergrepp. Äldre gisslan har fått blodproppar i benen efter att ha hållits stillasittande under långa perioder utan möjlighet att röra sig. Gisslan har inte fått nog att äta, och minst en av dem ska efter frisläppande lida av ett psykologiskt tvång att gömma mat. Ett barn förlorade 18% av sin kroppsvikt, under en tid då denna snarare borde ha ökat.
Trots detta verkar Israels premiärminister Benjamin Netanyahu inte bry sig det minsta. De gisslanutväxlingar som skett har varit högst begränsade, vilket även gäller den som ska ske nu i dagarna. Totalt kallsinnigt har Netanyahu fortsatt sin sin krigföring i Gaza. Detta, anser jag är alldeles utmärkt.
Vad ska vi göra då?
För vad är egentligen alternativet? Att ge efter för Hamas’ krav? Att ta det försiktigt, att gå långsammare fram? Visst hade man kunnat göra det. Men även om jag inte har någon insyn i den alternativa verklighet då man gjorde det, så misstänker jag att 250 av de 250 gisslan hade varit kvar i Gaza om man hade valt den vägen. Möjligtvis hade Israel kunnat få tillbaka några dussin av sina medborgare om man hade gjort stora eftergifter, belönat Hamas för dess mördande, stärkt organisationens prestige och på så vis finansierat dess nästa pogrom.
Det sägs ofta att våld inte lönar sig. Ofta är det helt sant. Men låt oss inte glömma skälet till att det är sant – nämligen att vi avsiktligt ser till att det är sant. Vi gör detta genom att straffa våldsverkare som Hamas. Om vi inte gjorde det så skulle våld omedelbart bli ytterst lönsamt.
Hur mycket är ett människoliv värt? Vissa gör det enkelt för sig själva och ger det moraliskt oförvitliga men i slutändan ohållbara svaret att det har oändligt värde. Det kan inte stämma, då det skulle innebära att ett människoliv vore lika mycket värt som två människoliv. Visst kan vi rädda gisslan, men då måste vi acceptera att vi förlorar fler liv längre fram.
1 mot 1027
Den mest berömda gisslanutväxlingen som Israel utfört under decennierna rörde den tillfångatagne soldaten Gilad Shalit. Efter fem års fångenskap byttes han mot 1027 (!) palestinier, som bland annat hade dömts för att ha mördat 569 israeler. Hur många de har dödat sedan dess vet ingen. Men särskilt en av dessa 1027 bör få ett särskilt omnämnande – Yahya ”Slaktaren från Khan Younis” Sinwar, som sedan blev den man som ledde 7 oktober-attacken.
Vekhet mot våld uppmuntrar bara till mer våld. Att betala för gisslan leder bara till att fler gisslan tas. De politiska, militära och ekonomiska resurser som ges i sådana här gisslanutväxlingar återinvesteras i nya gisslantagningar. Vi finansierar vår egen förgörelse.
Att det är synd om gisslan ändrar inte på detta. Och nog lider även vi (om än inte lika mycket) när vi ser bilder på deras ansikten. Men vi bör då tänka på de ansikten på kidnappade som vi aldrig kommer att få se, eftersom de aldrig kidnappas. Givet, förstås, att vi har vettet att göra det som ÄR rätt snarare än vad som KÄNNS rätt.