Något som gladde mig i förra onsdagens partiledardebatt var hur landsbygden omnämndes. Alltså främst det faktum att den överhuvudtaget omnämndes. Helt bortglömd är den inte.
Även om detta är en förbättring så drog en viss idé till sig min uppmärksamhet. Denna idé presenterades inte av någon specifik partiledare, utan verkade snarare vara något som alla var överens om. Tanken var att det inte ska spela någon roll var i landet man bor, att alla ska ha lika god statlig service. Jag blev mycket misstänksam. Jag brukar bli det när politiker håller med varandra.
Att alla ska ha samma service är en av de där idéerna som verkar så lovvärd och självklar tills man börjar tänka lite. För man kan ju undra, om nu alla verkar vara överens om att man ska ha lika bra service i Ensamheten som i Stockholm, varför har vi då inte redan det? Kan det vara så att det finns oöverstigliga hinder?
Verkligheten går till motattack
Det största problemet är helt enkelt att det är mycket dyrare att förse folk med tjänster i glesbygd än i tätort. Ledtråden till varför ligger i förleden ”gles” och ”tät”. Det bor helt enkelt fler människor per kvadratkilometer i tätorter än i glesbygd, vilket gör det lättare att tjäna dem. Detta är ingen liten detalj politiker kan vifta bort, utan en extremt viktig stordriftsfördel.
Ta exempelvis en bro. Att bygga en bro kostar lika mycket att bygga i Norrlands inland som i Stockholm. (Eller hoppsan, där ljög jag – eftersom det är lättare att få tag i material och arbetskraft i Stockholm så är det faktiskt också billigare att bygga där). Men huvudskillnaden är att i Stockholm kan man räkna med att hundratusentals människor kommer använda bron varje dag, medan i Norrland kanske det inte ens är hundratals. Det är alltså fullt realistiskt att en bro i en tätort bokstavligen bidrar hundra gånger mer till Sveriges välstånd än en bro i glesbygd.
Liknande fenomen finns i de flesta former av statlig verksamhet. Skolor, sjukhus, polisstationer, ja, i princip allt som kräver transporter. Ju längre ifrån varandra vi bor, desto mer tid måste exempelvis hemtjänstpersonal lägga på transporter snarare än faktiskt arbete. Om en viss statlig organisation kan täcka, säg, 100 kvadratkilometer, så kan det räcka för att hjälpa en miljon människor i Stockholm eller Göteborg, men kanske bara två och en halv samer och femtiotre renar i våra mest glesbefolkade landsändar.
Detta är hårda fakta, en del av den verklighet vi lever i. Det handlar inte om politiska beslut som vi kan ändra på hur vi vill. Det är helt enkelt omöjligt att se till att landsbygden får samma service som storstäderna. Åtminstone om vi inte vänder på det hela och istället gör servicen i storstäderna lika dålig som på landsbygden.
Ska vi ge upp?
Detta betyder naturligtvis inte att vi bör ge upp våra försök att förbättra livet på landet. För nog är vi skyldiga våra landsmän på landet både det ena och det andra, bland annat kompensation för att de behandlats så illa så länge. Det har funnits för få röster där, och Centerpartiet är idag mer intresserade av muslimer. Bönder har få politiker någon förståelse eller sympati för.
Även om vi inte kan ge landsbygden samma standard som storstäderna så finns det ändå mycket vi kan göra. Och ja, delvis innebär det mer pengar. Men det finns ett antal konkreta reformer som skulle göra stor skillnad och inte kosta så mycket. Här är tre snabba förslag:
- Undanta storstadskommuner som Malmö från det kommunala utjämningssystemet. Detta var ursprungligen till för att hjälpa fattiga småkommuner i norr, men i praktiken så sugs det mesta av bidragen upp av ansvarslösa socialistiska invandringskommuner i storstäderna. Malmö får i nuläget cirka 25% av sin budget täckt av utjämningsbidraget.
- Sänkt bensinskatt, alternativt ett undantag för glesbygdskommuner. Detta hjälper direkt med dessas stora svaghet – avstånden.
- Röj upp i de krångliga regelverken kring gruvbrytning, jordbruk, och jakt. Särskilt gruvbrytning skulle ge en lönsam industri och tusentals välbetalda jobb.
Den kanske viktigaste vi kan göra för att få en blomstrande landsbygd är att sluta sparka på den. Notera att de tre förslagen inte främst handlar om vad vi ska göra, utan om vad vi ska sluta göra.