Årets första partiledardebatt är nu över. Efter tre timmars (o)blodig batalj finns det mycket att säga. Men det viktigaste är som det så ofta är det som gick osagt.

Politik är ett hänsynslöst utrotningskrig, och kontroverser är inte över förrän alla tycker samma sak. Att verkligheten har tvingat politiker att ändra uppfattning erkänns sällan, istället slutar förlorarna helt enkelt att ta debatten. I dagens partiledardebatt såg jag (eller mer precist, såg inte) tre exempel på sådana diskreta reträtter. Detta gällde invandringen, brottsligheten och kärnkraften.

I ingen av dessa frågor blev det någon större debatt, trots att särskilt invandringen har varit extremt kontroversiell de senaste åren. Skälet till att det var så tyst i dessa frågor är en kombination av att partierna har bytt åsikt och därmed inte har något att gräla om, samt att de partier med avvikande åsikter har förstått hur impopulära dessa är och därför är mer diskreta med dem.

Ta invandringen. Inget parti gick rakt ut och sa att de ville ha mer sådan. Jimmie Åkesson fick inga mothugg när han tog upp ämnet. Magdalena Andersson försökte till och med (ganska framgångsrikt) ta åt sig äran för de senaste årens minskade asylinvandring. De mer radikala småpartierna höll tyst.

Den ende som sa något positivt om ökad invandring var faktiskt Liberalernas Johan Pehrson, som tog ton mot Tidöbrodern Jimmie Åkesson. Jag misstänker att Pehrson kände att han behövde visa att han inte är en total knähund. Men även nu så rörde Pehrsons kritik något högst specifikt, nämligen högkvalificerad arbetskraftsinvandring, vilket inte ens Jimmie Åkesson motsätter sig.

Angående brottsligheten så var det lite samma sak. Inget parti vågade ta ton för en mer ”human” kriminalpolitik. Det var inget tal om ungdomar på glid, en olycklig barndom, rasism, eller mjukare kuddar på fritidsgårdarna.

För bara några år sedan så lät de få som förespråkade högre straff nästan ursäktande när de gjorde det. Idag gick de på offensiven. Moderaternas Ulf Kristersson pressade Magdalena Andersson över varför hon inte stödde förslaget att dra tillbaka kriminellas medborgarskap. Hon försvarade sig med att hon typ, ungefär, på sätt och vis, liksom, egentligen, var för att göra det.

När det kommer till kärnkraften så blev det faktiskt viss kamp, då Miljöpartiets Daniel Helldén flera gånger attackerade kärnkraften. Så då blev det ju lite debatt, trots allt? Nja. Notera det sätt på vilket Helldén attackerade kärnkraften. Han attackerade den för att den var dyr snarare än att den var dålig. Regeringen kritiserades för att den misslyckats att ”sätta spaden i jorden” och få igång ett nytt reaktorbygge. Här fick Ulf Kristersson in en bra pik när han sarkastiskt gladde sig över att Miljöpartiet var så entusiastiskt över att ett sådant bygge skulle komma igång.

På samma tema så attackerade högerpartierna flera gånger vänsterpartierna över att de la ned kärnkraften från första början. Inget av vänsterpartierna opponerade sig mot detta eller försvarade beslutet. Det är så nära ett erkännande att man haft fel som man kan komma i svensk politik. Ursäkter är ovanliga i politiken. Istället blir man tyst.

Nog har det tagit ett tag och Sverige har skadats allvarligt, men just när det gäller invandring, brottslighet och kärnkraft kan högern utropa seger. Åtminstone inom den politiska debatten. Nu gäller det bara att faktiskt åstadkomma något ute i verkligheten…