Ibland så undrar jag hur framtidens människor kommer att komma ihåg vår tid. Om vi antar att dessa människor inte blir förnuftigare än vi själva så lär denna bild nog inte vara mer rättvis än vår egen bild av det förflutna, en karikatyr. Tyvärr tror jag inte att denna karikatyr kommer att vara så smickrande – sannolikt lär wokevansinnet väga tungt: ”2025? Var det inte då alla högg av könsorganen på sina barn?”

Men det finns något som jag misstänker kan väga extra tungt när historiens dom faller över vår epok, och det är vår behandling av de äldre. Idag är detta en nedprioriterad grupp som sällan får njuta frukterna av det samhälle de byggt upp och överlämnat till sina otacksamma barn. Skandalerna i hemtjänsten avlöser varandra, nu senast om våldtäkten av Elsa i Uppsala.

Denna bristande respekt är något nytt för vår egen tid. I de flesta epoker och kulturer behandlas de äldre med större respekt. Hur kommer det sig?

Nog finns det många skäl till denna drastiska kulturförändring. De äldres roll som kunskapskälla har konkurrerats ut av böcker och internet. En samhälle i snabb förändring gör deras gamla erfarenheter mindre värda. Ökad rörlighet betyder att de äldre mer sällan bor nära sina släktingar, och därför lämnas ensamma.

Allt detta är nog en del av sanningen. Men jag skulle just i denna artikel vilja lägga tyngdpunkten på något annat, nämligen konkurrensen.

En varas ekonomiska värde bestäms som bekant av tillgång och efterfrågan. Alltså hur mycket som finns av något, och hur mycket som efterfrågas. Och i det här sammanhanget är äldre ”varor”. Om något är sällsynt så blir det alltså mer värdefullt. En förmåga är mer uppskattad om det är få som har den och kan konkurrera med pris.

Tidigare fanns det få gamla. Detta eftersom folk levde hårda liv och långt fler människor dog unga. Krig, sjukdomar, svält och ett brutalt slitsamt arbete skördade sina offer. Turligt nog så är detta inte fallet längre. Detta bör vi vara oändligt tacksamma för. Men precis som det inte finns något ont som inte för något gott med sig så finns det inte heller något gott som inte för något ont med sig.

I det här fallet så är detta att respekten för de äldre minskar i takt med att de blir fler. Deras antal och andel av befolkningen bara fortsätter att öka. Drygt en fjärdedel av Sveriges befolkning är nu över 65. Det är inte längre märkvärdigt att bli gammal.

Men det var det en gång i tiden. Den som hade överlevt många hårda decennier kunde med rätta vara stolt över detta. Det var inte vem som helst som kunde bli gammal. Bara de starkaste, uthålligaste, och smartaste (och mest tursamma) nådde hög ålder. Dessa var bland samhällets mest formidabla individer. Men nu kan vem som helst bli gammal. Resultatet är att de som blir det i genomsnitt är mindre kapabla att sätta sig i respekt.

Finns det en lösning på detta problem? Tja, vi skulle ju kunna göra det svårare att bli gammal. Vad sägs om att vi inför ett sorts ”Mästarnas mästare” där vi testar de äldre, och skjuter de som inte håller måttet? En sorts modern ättestupa i SVT:s regi, inspirerad av ”Squid Game”? Där har vi det! Bara de bästa ska tillåtas bli gamla!

…Vid närmare eftertanke så var det nog ingen bra idé. Jag kommer ju själv att blir gammal.

Ett alternativ är väl att vi helt enkelt gör vårt bästa för att ta hand om och respektera våra äldre. Ni vet, som medmänniskor och samhällsmedborgare. Och att vi är tacksamma för att vi har problemet att så många nu kan bli gamla. Det är själva typexemplet av ett I-landsproblem.