I egenskap av vice statsminister och Sveriges näringsminister höll Ebba Busch nyligen ett framstående framträdande på en teknikmässa i Las Vegas. Hennes uppgift var att sälja in Sverige för nya företagsetableringar. Utan att beskriva Sverige som det perfekta landet balanserade hon fram budskapet galant. De som lyssnade och inte kände till Sverige sedan tidigare blev verkligen varse om den kapacitet som detta nordiska folk besitter.
På storskärmar bakom henne rullade svenska företagsnamn och uppfinningar förbi. Listan var och är imponerande. Den innehöll företagsnamn som Ikea, Volvo, H&M, Alfa Laval och Atlas Copco m fl, samt uppfinningar som kullagret, blixtlåset, celsiusskalan, tändstickan, pacemakern, propellern, galgen och bluetooth.
Men Ebba Buschs presentation skapade också tankar. Vad hände med dessa framstående uppfinnare och företagsgrundare? Var är statyerna? Var är porträtten? Var är idolbilderna? Varför är inte dessa Sveriges förebilder och ledstjärnor?
Det är naturligtvis ingen slump att dessa personers minne lever i det fördolda. I skolan nämns personerna kortfattat, med fokus på uppfinningarna snarare än uppfinnarna själva. Detta är helt i linje med socialdemokratin – den rörelse som har dominerat och präglat Sverige under det senaste seklet. (Under de senaste hundra åren, 1925-2025, har Socialdemokraterna styrt Sverige i 73 år.) Rörelsen kommer först, individen (kanske) sen.
Vad händer då med ett land där framgångsrika människor sällan, för att inte säga aldrig, lovordas?
Vi kan se resultatet i Sverige, vars utveckling visar på den största och snabbaste nedgången på den internationella välståndsligan som något land upplevt. Från fjärde plats år 1970 till dagens tolfte plats.
Att företagsamma och framgångsrika personer inte lyfts fram och hyllas är kanske inte hela förklaringen. Men det kan ha haft större påverkan på vårt samhälle än vad vi först anar. Under de senaste decennierna har Sverige, genom politiska beslut och mot folkviljan, tagit emot människor med andra traditioner och kulturer. Dessa kommer inte sällan från länder där klankultur dominerar och där just enskilda individer har stor inverkan. När dessa sedan kommer till Sverige möts de av en anonym statsapparat utan några tydliga ideal. För vem eller vilka har kunnat inspirera? Ingvar Carlsson eller Göran Persson? Eller har Magdalena Andersson åstadkommit något som kan motivera unga människor att anstränga sig och kämpa?
Nämn t ex Axel Wenner-Gren för dagens unga och fråga vem han var. Hur många vet att han grundade Electrolux, idag världens största vitvarubolag? Förmodligen få. Nämn ett annat namn, Daniel Ek? Svaret borde vara självklart för våra ungdomar som dagligen påminns om hans skapelse genom sina hörlurar. Men med dagens media och skola, båda präglade och påverkade av vänsterrörelsens idéer, finns risken att ungdomarnas svarar: ”Han som köpte Sveriges dyraste privatbostad”, istället för ”Grundaren av Spotify”.
Under det senaste seklet har borgerligheten endast lyckats ta makten under några korta perioder. Den längsta var under Reinfeldts regeringar 2006-2014. Antingen har tiden varit för kort för att implementera nya tankesätt och åskådningar, eller så har man underskattat djupet av vänsterrörelsens inflytande över den svenska mentaliteten.
Men en förändring, en omskolning, är aldrig för sen. Hela det svenska samhället och Sverige som välståndsnation har att vinna på att lyfta fram framgångsrika personer. Särskilt med tanke på de hundratusentals människor som ska integreras i det svenska samhället, de som ska gå från bidragsförsörjning till att istället bidraga, från minus till plus – det som svenska politiker ofta beskriver som vår tids största utmaning. Om man saknar förebilder inom familjen, eller än värre, har fel förebilder, måste samhället, dagens politiker och institutioner lyfta fram personer som kan vara landets förebilder. Annars fortsätter utvecklingen som idag, där influencers får uppmärksamheten och i värsta fall gängledare blir förebilder. Det skapar inga jobb. Och framför allt: det lockar inga nya företag till Sverige.
Detta självklara synsätt, där meritokrati är det centrala, går emot socialismens grundläggande ideologi. Så länge socialistiska tankebanor dominerar debattklimatet i Sverige, lär vi inte få uppleva att företagsledare eller uppfinnare hyllas. Och det är väl också därför, förutom det ihållande höga skattetrycket, som många framgångsrika bolag och skickliga företagsledare alltför ofta lämnar Sverige.