Av media och den allmänna debatten har vi fått lära oss att det är ”rätt” att ogilla Elon Musk. 

  • Trots att han har revolutionerat bilvärlden med sina eldrivna fordon.
  • Trots alla hans 100-tals raketuppskjutningar med centimeterprecisa landningar.
  • Trots hans välvilja att hämta ner de av NASA ”rymdsatta” astronauterna.
  • Trots hans generositet att hjälpa krigs- eller naturkatastrofsdrabbade områden med Starlink som möjliggör telefon- och internetkommunikation (i Ukraina och nu i de brandhärjande områdena i Los Angeles).
  • Trots hans insats att rädda den sociala medievärlden från en världsomfattande censur som tidigare förlamade debatten genom köpet av Twitter/X. Hans livs sämsta affär, som han själv sa.

Trots detta ska vi ogilla honom, eller till och med hata honom. 

Det kan tyckas märkligt, för att inte säga galet. För det råder ingen tvekan om att hans ingenjörskonst borde imponera, hans välvilja att göra världen renare och grönare borde lovordas och hans insats att rädda det fria ordet, demokratins grundpelare, borde hyllas. 

Men så är inte fallet. Musk ska hatas.

Varför i hela friden då? Är det vänstern som driver på detta vansinniga narrativ? Att vi, i enlighet med deras inbitna jantelagsanda hellre ska fokusera och tycka synd om de som förstör och förgör än låta oss inspireras och imponeras av de som har ”lyckats”?

Ja, det är möjligen en delförklaring. Men det finns undantag från den. De rikingar som dansar efter vänsterns pipor, lyder order och lovordar vänsterns politik, är goda människor. T ex Mark Zuckerberg (som visserligen, alldeles nyss, bytt åsikt), George Soros, Google-ägarna Larry Page och Sergey Brin m fl

Snarare är det så att Elon Musk hotar och skakar om hela etablissemanget. I Musks kommande roll, under Trumps presidentskap, ska han minska statens utgifter och kontroll. Rena rama hickan för det svenska klägget som nu bävar inför den Musk-effekt som kan komma att smitta av sig även på Sverige. En nedbantad statsapparat skulle kunna innebära slutet för svensk vänsterdominans. 

Betänk hur vänstern har satt klorna i det svenska samhället. Offentliga sektorn är enorm. Ca 1,4 miljoner personer jobbar statligt eller kommunalt i Sverige. Ytterligare 137 000 personer jobbar i något statligt ägt bolag. (Staten äger idag 44 hel-och delägda bolag.) Dessa och alla andra fostras sedan att tycka lika via svensk media som är dopad med statliga presstöd. I princip får alla de stora mediehusen presstöd – även fast det inte är ekonomiskt motiverat. Därtill har vi en 10-miljarders statsfinansierad TV- och radioenhet med en åsiktskorridor smal som en blyertspenna. Ovan på det, en utbredd statsunderstödd folk- och föreningsrörelse med mångåriga anor. Klägget har med andra ord full kontroll på folket. Så även på de flestas löner, via facket, det fack som med hot om utfrysning och sämre arbetsvillkor har tvingat till sig medlemmar, har mycket nära band med Socialdemokraterna. Och facket ogillar Elon Musk starkt. Trots orimliga, och många gånger direkt företagsfientliga aktioner från den svenska vänsterrörelsen, vägrar han att fackansluta sitt svenska Tesla-bolag.

Det är därför inte så konstigt att Musk som gång på gång belyser snedvridna maktstrukturer både i och utanför USA blir ifrågasatt. Men att hata honom och fördumma hans resonemang, är inte särskilt konstruktivt. Alla vet innerst inne att Elon Musk är en begåvad person och att han har rätt om det mesta. Att vänstern idiotförklarar honom gör de bara för att vinna tid, med hopp om att Elon Musk ska tröttna och lämna den politiska arenan. För klokskap vill/kan vänstern sällan bemöta. Det har vi sett många gånger förut. Vänstern hatar och fördömer, fular ut och kritiserar, så länge det bara går. Men så, helt plötsligt, när åren har gått och kunskaperna inte längre går att bortförklara, kommer till slut standardförklaringen: ”Vi har varit naiva”. 

Men att hata Elon Musk kan aldrig bortförklaras med naivitet. Det är bara dumhet.