Vänsterpartiet är i strålkastarljuset. Det brukar vara positivt för ett litet parti. Men nu får partiet bli symbol för den utbredda antisemitismen som långt fler, inte minst medierna accepterar. Och partiets krav på att få ingå i en kommande vänsterregering är inte välkommet.
Uppmärksamheten kring vänsterledaren Nooshi Dadgostar är enorm. Artiklarna regnar in om hennes framträdande i SVT:s Agenda i helgen. Där försöker hon dölja den växande och våldsamma rasism som antisemitismen utgör då ”palestinaaktivister” attackerar judar och de som försvarar Israels rätt att existera.
Dadgostar har inget sett eller hört.
Men händerna på ryggen
Det är naturligtvis skamligt att ett riksdagsparti låter rasism grassera i landet. Men V är långtifrån ensamma om att låta Mellanösternrasismen stå oemotsagd.
Jag har aldrig under de 45 år som jag följt svensk samhällsdebatt upplevt en så öppen och våldsam rasism som nu. Det firas på våra gator när barn, kvinnor och män slaktats bara därför att de tillhör viss etnisk grupp. Och varken medier eller polis ingriper. Rasismen får härja helt fritt på svenska gator. Rättsstaten står med händerna på ryggen. Istället för att se rasisterna för vad de är, kallas de ”palestinaaktivister” i ett försök att omtolka dem som något positivt.
De gamla medierna rapporterar exakt så som Iran och de islamistiska terrornätverken önskar. De flesta partier hukar och undviker att ta ställning. Ja, man ”undviker att ta ställning” mot rasism när det är ”rätt” sorts rasism.
Detta är givetvis ytterligare en historisk kollaps för Sverige som en västerländsk civilisation.
När viss kritik riktas mot Dadgostars försök att blunda för rasismen i det egna partiet blir den pliktskyldig och mer en handling som i realiteten befäster ett medieklimat där rasismen normaliseras ”till stöd för Gaza”.
Långt fler än Dadgostar står på fel sida om historien.
Vänsterregering kan inte bildas utan V
Den andra frågan som Dadgostar väcker till liv, den om hur en kommande rödgrön regering skulle kunna se ut. Här är hon tydligare. Mycket hårdare än tidigare V-ledare slår hon fast positionen om att hennes parti inte endast tänker stödja en vänsterregering, utan istället vara en del av den.
Accepterar inte Socialdemokraterna det, får de försöka hitta stöd för en socialdemokratisk statsminister någon annanstans. Vilket inte finns. Utan V ingen S-statsminister.
Det ger Magdalena Andersson en rejäl huvudvärk. För det är inte bara stöd av V hon behöver. Också MP och C lär behövas för att alls ha någon chans att komma tillbaka efter valet 2026, om Tidöpartierna då förlorar majoriteten i riksdagen.
Jag tror väljare som tycker Tidö gjort för lite, ska ta sig en funderare på vad en majoritet för andra sidan kommer att innebära.