Dokumentärserien om styckmordet på Catrine da Costa i SVT har väckt stor uppmärksamhet. Med all rätt. Rättegången var justitiemord på två läkare, som utsågs till onda häxor med fabricerade bevis.
Catrine da Costa mördades 1984 och delar av hennes kropp hittades styckade. Ingen som följde nyhetsflödet på den tiden kunde undvika fallet. Jag tyckte allt lät fullständigt galet redan då (exempelvis detta med en tvååring som huvudvittne), även om jag inte följde det särskilt noga. Men en tid efter domen frågade jag en av nämndemännen som jag stötte på under ett helgseminarium, varför han gick med på att i domslutet skriva in att läkarna styckat kvinnan, men inte kunde döma dem eftersom gravfridsbrott var preskriberat.
Läkarna blev friade från mordanklagelser, men i domslutet stod att de styckat kvinnan. Denna text kunde läkarna inte överklaga. Därför blev de av med sina läkarlegitimationer och fick sina liv förstörda.
Nämndemannen erkände för mig att han hade svårt att svara på varför han gick med på denna formulering. Han var illa till mods, upplevde jag det som, över sitt eget agerande. Nu framträder nämndemannen i SVT.
Opinionen ville få ondskefull historia bekräftad
Och nämndemannens agerande är talande för hela händelsen. Allt styrdes av råa, obekräftade känslor som för mig leder tankarna till häxprocesser. Fakta spelar ingen roll, en stark känslostyrd, kollektiv och fördomsfull upprördhet tog överhanden framför lag och rätt. Alla föll in i ropen om att läkarna var styckmördare – polisen, läkarkollegor, domstolen och inte minst massmedierna. Inte heller nämndemännen kunde stå emot.
Göran Greider skriver faktiskt riktigt bra i Dalademokraten om hela saken:
”Men fallet da Costa handlar i slutändan mindre om ett mord och en usel polisutredning och mer om en samhällelig dramaturgi. Väldigt många människor, inte bara i pressen utan överallt, ville helt enkelt ha en historia bekräftad: Några ondskefulla medlemmar i en social elit – två läkare – var skyldiga till ett bestialiskt mord på en kvinna längst ner på samhällsstegen. En publikknipande melodram tog form, med ingredienser som absolut ondska, patriarkat, klass, kön och ett hjälplöst och skändat offer längst ner. da Costafallet sögs också upp av den radikala feminism som tyckte sig se hur ett patriarkalt klassamhälle förtyckte kvinnor.”
Tjänstefel är svaret på häxprocesser
Både i detta fall och i fallet med Tomas Quick spårade rättsstaten ur. Känslor och ”vilja” att en viss berättelse ska vara sann fick gå före fakta. Så får det inte gå till. Hur förhindrar vi nya avsteg från rättssäkerhet i brottsbekämpningen?
Mitt svar är att återupprätta potent lagstiftning om tjänstefel. Det måste gå att straffa dem i staten som begår grova fel. I fallet med da Costa och Quick är det poliser och åklagare som begått övergrepp mot de tilltalade genom att förvanska eller dölja bevis som talar mot att de tilltalade är skyldiga. Även domarna i da Costa-målet borde ställts till svar för tjänstefel. De gjorde fel när de friade men i domslutets motiv ändå skrev in att de tilltalade styckat kvinnan.
Om åklagare och andra statliga tjänstemän dömdes till fängelse eller avsked – något som den gamla tjänstefelslagstiftningen från 1800-talet faktiskt innebar – skulle statens tjänare tänka efter innan man går över gränsen för praxis och lagens bokstav. Då skulle man kunna stå emot häxprocesser i medierna. Av den enkla anledningen att man själv inte vill bli åtalad. Idag finns inte den tanken, eftersom nuvarande tjänstefelsregler i praktiken är meningslösa. Det är med andra ord straffritt att i domstol idag driva häxprocesser. Så ska vi inte ha det.
*
Dokumentären finns att se i SVTplay.