Trots att Liberalerna sitter i regering som är helt beroende av samarbete med Sverigedemokraterna blir det uppror när partiledaren Johan Pehrson säger att man måste vara beredd på omprövning, som svar på frågan om han kan tänka sig SD i regering.
Det har alltid varit superkänsligt att tala om Sverigedemokraterna i de gamla partierna. Man har i alla år krumbuktat sig något otroligt för att slippa svara på frågor om och hur samarbete kan se ut.
”Relationer” är mediala spektakel
Men partierna agerar dumstrutar utan anledning.
Det är medierna som driver på debatten om ”relationer” mellan partierna. Alltså om sådana ytliga aspekter som om man ”får tala med en Sverigedemokrat”. Länge var detta förbjudet för alla gamla riksdagspartier. När Anna Kinberg Batra 2017 meddelade att Moderaterna nog kan prata med Sverigedemokraterna i riksdagens utskott där alla partiföreträdare ju ändå alla sitter, fick hon avgå som partiledare.
Sedan hette det från än det ena och än det andra gamla partiet att man nog kunde samtala med SD, men inte förhandla. Sedan hette det att man kunde förhandla, men bara i enskilda frågor.
Bara makten betyder något
Sedan kom valet 2022, då väljarna levererade Makten till de borgerliga och Sverigedemokraterna. Ministerposterna hägrade, om man tog fan i båten.
Först då agerade de borgerliga rationellt. De slöt ett långtgående Tidöavtal med Sverigedemokraterna, trots allt man tidigare sagt om att hålla distans. Och i detta ligger ingen sarkasm, utan snarare beröm. Politiker som inte strävar efter makt är tomhylsor som ingen borde lyssna på.
Tidöavtalet var omöjligt innan väljarna givit de fyra partierna riksdagsmajoriteten. Först när makten var belöningen var samarbete rationellt.
Regeringssamarbete nästa
Samma sak gäller för kommande mandatperiod efter 2026. Jimmie Åkesson har tydligt meddelat att Sverigedemokraterna bara röstar för en regering där partiet ingår. Alla partier kan före valet säga vad de vill – att de vill ha fortsatt Tidösamarbete och inget SD i regeringen.
Men efter valdagen, om väljarna ger fortsatt majoritet för de fyra partier som nu samarbetar, då måste Liberalerna bestämma sig för om de vill avstå makten bara för att inte ge SD inflytande. Eller om man än en gång får justera sin ståndpunkt för att ge det egna partiet inflytande.
Önsketänkande fungerar i opposition. Men partier som vill ha makt för att påverka samhället måste vara realister och inse att man inte har 51 procent på egen hand.
I det läget, när verklighetens brutala fakta infinner sig, då förstår även de mest principfasta att man har att välja mellan inget eller att få chans att genomföra delar av partiets politik. Då är man inte lite dum om man väljer att inte ta del av makten.