Clint Eastwood, 94, har regisserat en ny film: ”Juror nr 2”. Det är ett drama där dramatiken ligger i det moraliska dilemmat snarare än i handlingen. Den sätter verkligen myror i huvudet på den som vill se rättvisa som något svart/vitt.
Amerikaner älskar rättegångsdramatik där rätt ställs mot orätt, där ondska ställs mot godhet, där sanningen avslöjas. Jag trodde inte man kunde få fram så mycket nytt kring detta. Men ”Juror nr 2” gör faktiskt det. På djupet.
Filosofiskt är filmen omskakande. Men handlingen är väldigt alldaglig. En paradox som visar att den 94-årige regissören Clint Eastwood fortfarande är nyfiken, nyskapande och leker med filmen som verktyg för att diskutera viktiga existentiella frågor – och det utan att rikta präktiga, politiskt korrekta pekfingrar om vad man ska tycka.
Bär upp berättelsen
Huvudrollsinnehavaren, juryledamot nr 2, är Nicolas Hoult och han bär upp hela berättelsen. Någon har skrivit att om Hollywood behöver ett trovärdigt sorgset ansikte är Hoult svaret. Och Hoult kan verkligen spela en nykter alkoholist som förlorat ett barn och råkar i knipa.
Utan att spoila vad filmen hamnar, kan jag berätta att den sätter begreppet rättvisa inför ett nytt perspektiv där man frågar sig om sanningen är så viktig att man ska offra en familj som lyckats övervinna sina svårigheter för en omogen bråkstake?
Det rätta svaret är givetvis att sanningen övertrumfar alla andra aspekter.
Men i filmen ställs frågan om man ska offra framtiden för en skör familj som sköter sig för en bråkstake, även om bråkstaken inte gjort brottet han anklagas för?
Frågeställningen är tillspetsad (det är ju en film). Om den som är ansvarig för en dödsolycka håller tyst och någon annan därför blir dömd till livstid för mord, är det naturligtvis fullständigt förkastligt och oacceptabelt. Filmens premiss är att den som orsakat olyckan, om han erkände, i domstol skulle sakna trovärdighet och själv bli dömd för mord.
Alltså är utgångspunkten att rättsväsendet i båda fallen skulle vara orättvis mot de inblandade. Det är en dyster utgångspunkt, men som ligger i tiden. Tror vi att domstolar längre kan vara rättvisa, eller är det numera mest ett politiskt maktspel där det mest lättköpta svaret vinner, oavsett vad sanningen är?
Vad är rättvist?
Därmed blir frågan i filmen vem det är minst orättvist att döma: den numera skötsamme alkoholisten eller den omogne bråkstaken?
Clint Eastwood låter det ena scenariot inträffa i filmen, men jag älskar slutscenen som bara är på några sekunder, men ändå tydligt säger att han inte alls är säker på att utfallet blev det rätta.
Intellektuella filmer som denna är inte särskilt vanliga. Och brukar inte bli några publikframgångar. Men filmen, som kan streamas från Max, har nu betyg 7,1 av 10 på iMDb – vilket är ett högt betyg för en TV-film.