Inom olika etablissemang i Sverige är man starkt känslomässigt avståndstagande till att upprätta en svensk kulturkanon. De vill inte att det svenska ska lyftas fram, försvaras och erkännas. Kritiken är beviset på en intellektuell oförmåga att hantera invandring och alla dess problem.

Varför är motståndet i svenska högreståndskretsar – alltså i medierna, myndigheterna, universiteten, kulturinstitutioner som Svenska akademin – så stort mot att upprätta kulturkanon för det svenska?

Svaret är att det för dessa kretsar är djupt provocerande att erkänna att det finns något som är svenskt. Man vill inte höra talas om det. Att det finns kurdisk eller samisk kultur är för dessa kretsar självklart. Andra har kultur, men inte Sverige.

Det är detta som är oikofobi – hat mot den egna kulturen, det egna hemmet.

Konservativa vet att uppskatta egen samhällskultur

Skälet till att förslag till en svensk kulturkanon nu ska utarbetas – ett halvt århundrade efter att invandringen började växa och andelen med svenska rötter minskar – är att riksdagsvalet utföll så att Sverigedemokraterna blev näst störst och i avtal om regeringsmakten skrev in att kulturkanon ska utredas. Skälet till att kulturkanon kommit upp på agendan är alltså att svenska folket blivit mer konservativa och röstat fram konservativt parti som uppskattar den egna kulturen.

Utan Sverigedemokraterna hade inte något statligt utredningsarbete om en kulturkanon startats. Motståndet bland globalister och utländska intressen är stenhårt. Det svenska ska förtvina, försvinna. Anses inte värt att försvara. Det är ju som S-ledaren Mona Sahlin sa ”bara töntiga saker”. Eller som M-ledaren Fredrik Reinfeldt hävdade, ”bara barbariet”.

Men de gamla partierna har inte längre ensam bestämmanderätt. Sverigedemokraterna står för en annan syn, vill respektera alla nationella kulturer och försvarar därför också självklart den egna nationella kulturen, traditionen och samhörigheten.

Kulturkanon utmanar globalism och revolutionsanda

Det konservativa perspektivet är tillbaka i svenskt politiskt liv. Därför utreds till slut en kulturkanon. Det provocerar något enormt, eftersom en kulturkanon utmanar den ”progressiva” strävan som alltid anser det nya bättre än det beprövade. Och länge har den tekniska och vetenskapliga utvecklingen också gynnat politisk förnyelse med jämlikhet som i många avseenden varit av godo. Lindrigare straff vid brott, en god levnadsstandard även om man inte jobbar och erkännande av att kön och hudfärg inte begränsar någons kompetens.

Men nu har den globalistiska och progressiva andan gått över styr och slagit över i en radikalism som motverkar det dessa krafter skulle gynna. Jämlikhet har blivit galen identitetspolitik, human kriminalpolitik innebär att kriminella tar över samhället och bidragspolitiken gör att det inte längre lönar sig att arbeta.

Därför utmanar en ny konservativ våg de överdrifter och felslut som den progressiva politiken hamnat i.

Kulturkanon är en vägvisare

Och i en tid då vi måste hitta tillbaka till de värderingar som gav oss framgång är kulturkanon ett verktyg.

Med en sådan kan inte minst unga och invandrare utrustas med ett förenande kulturellt kapital. Kulturkanon är en del i jobbet att hitta tillbaka till och sätta gemensamma referensramar, och om att förklara landets kultur och historia genom att sätta saker i sin kontext. Syftet är att lägga hitta tillbaka till en gemensam kulturell identitet eller åtminstone en svensk samhörighet där vi förstår vad som gäller i just vårt samhälle.

Problemet för den progressiva vänster som dominerar alla svenska offentligheter är att man därmed också måste erkänna att kriminalpolitik behövs, att kompetens sätts före kvotering och att alla måste arbeta för sin försörjning och inte leva på andra.

Kulturkanon blir ett erkännande av gamla svenska värderingar. Och det är problemet för vänstern: istället för postmodernistiskt flum blir det handfast sunt förnuft där en spade är en spade.