Inte nog med att C och V ständigt kivas om oppositionen ska driva vänster- eller mittenpolitik i ekonomiska frågor. Nu riktas avgångskrav mot V-ledaren från palestinaextremister och inom Socialdemokratin växer missnöjet mot att partledningen accepterar regeringens ekonomiska politik.
Kommer det att finnas något regeringsalternativ till vänster i valet 2026?
Frågan måste ställas sedan läget mellan oppositionspartierna blivit kyligare och dessutom har konfliktnivån inom de två röda partierna ökat betydligt.
Nooshi Dadgostar uppmanas att avgå och Magdalena Andersson kallar till krismöte.
Det handlar naturligtvis om radikala röster i de röda partierna som vill gå längre än partiledningarna. V-ledaren anses anpassa sig till de ”sionistiska och rasistiska” medierna. Och S-ledaren godkänner borgerlig ekonomisk politik.
Från kommunism till islamism
Om V inte agerar mot judehatet i de egna leden är partiet mer toxiskt än någonsin. V har länge kämpat för att få komma in i den rödgröna värmen, men alltid hållits utanför regeringar. Socialdemokratin har inte glömt att V-företrädare åkte till sovjetiska östblocket innan muren föll. Ända tillbaka till 1920-talet har vänstersidans olika kommunistiska partier präglats av lojalitet till Moskva. När man äntligen gjort det trovärdigt att man inte har dessa banden kvar, har man skapat andra djupt problematiska band: till islamistiska terrororganisationer med palestinska förtecken.
Gemensamt är att både sovjetkommunismen och islamismen är kritiska mot den kapitalistiska västvärlden med sin kommersialism och valfrihet. Det är uppenbarligen lockande bundsförvanter för folk på yttre vänsterkanten.
Vänsterpartiet har nu att bestämma sig om hur extremt partiet och dess företrädare ska vara. Ju mer palestinaextremisterna får härja, desto svårare blir det att ingå i ett rödgrönt regeringsalternativ.
Ekonomiskt ansvar eller populism?
Inom Socialdemokraterna tycks en annan inre strid växa sig starkare – igen. Det har alltid funnits en konflikt inom det största partiet mellan pragmatism och radikalism i ekonomiska politiken. Och partiet har ansett sig behöva båda falangerna. Pragmatikerna har gjort att man ofta fått tillgång till regeringsmakten och suttit vid köttgrytorna. Radikalerna har givit partiet liv och energi, inte minst till gräsrötterna.
Men det är en vansklig balansgång. För mycket radikalism gör partiet oseriöst i många väljares ögon. Man förlorade valet 2022 mycket därför att man lät gröna radikaler höja bensin- och dieselpriserna till världens högsta genom rekordstor inblandning av dyrt biobränsle. Bästa bilden från valrörelsen 2022 är när Jimmie Åkesson står och tankar bilen och säger att vi ska sänka priset vid pump med tio kronor litern. Så blev det också med den nya regeringen, eftersom SD gick fram mer i valet än de borgerliga backade.
Hade Socialdemokraterna varit mer pragmatiska hade de kanske kunnat behålla regeringsmakten.
Det är förmodligen därför Magdalena Andersson nu agerar pragmatiskt i relation till regeringssidans ekonomiska politik och kommit överens med Tidöpartierna om hur budgeten ska balanseras.
Men för detta får hon nu hård kritik internt. Beskedet om att partiet ställer sig bakom en fortsatt stram finanspolitik har väckt stor irritation. Anderssons uppgörelse med Tidöpartierna anses inom S vara rena ”dödsstöten” mot möjligheterna att genomföra en offensiv och populistisk politik som lovar nya pengar till det mesta. Inom partiet sägs trycket på att forma en mer expansiv reformpolitik vara stort.
Vem vinner?
Frågan är vilken sida i V och S som går segrande ur dessa interna strider. Det kommer att avgöra om de rödgröna alls kan presentera ett realistiskt regeringsalternativ i riksdagsvalet 2026. Går V all in i stödet till Hamas och andra terrororganisationer är de körda som regeringsparti och kanske också som regeringsunderlag. Om intern opinion i S tvingar partiledningen att bli mer radikal och ekonomiskt populistisk hotas samarbetet åt andra hållet inom de rödgröna, det med Centerpartiet som fortfarande säger sig vara borgerligt.