Regeringen och Sverigedemokraterna har börjat rulla ut presentationen av statsbudgeten 2025. Senast kom besked om stora satsningar på vägar, järnvägar och utbildning. Det är rätt. Men man måste också spara på onödigheter.
Hur ser man att ett samhälle är på dekis? Två saker är så konkreta och påtagliga som 1) otrygghet på grund av kriminalitet och 2) fallerande infrastruktur som vägar och järnvägar.
Och här ligger Sverige inte bra till. Kriminaliteten sprider sig nedåt i åldrarna och in på kommuner och myndigheter på ett sätt som hotar hela vårt samhälle.
Järnvägarna faller samman likt ett u-land i Afrika. Vägarna förfaller också.
Därför är det rätt av regeringssidan att i statsbudgeten för 2025 föreslå storsatsningar på infrastrukturen. Sedan tidigare har polis och rättsstat fått stora resurser, vilka ännu inte givit önskat resultat men kanske hindrat en än värre utveckling.
Hålla i pengarna
Men samtidigt väcker stora summor i offentliga budgeter oro för slöseri och korruption. Flera stora investeringar har visat sig vara slukhål som dragit nya miljarder så fort projekten kommit igång. Ett uppenbart tecken på oklara beslutsunderlag där politiker låter sig luras att starta projekt som egentligen är betydligt dyrare än de glädjekalkyler man godkänt.
Det är en svår kost att ge stora summor för att rusta upp och förbättra offentliga system, och samtidigt vara noga med hur dessa summor används. Att hålla i pengarna även när man har mycket, är en svår konst. En konst som den svenska ämbetsmannatraditionen var utmärkt på att klara av tack vare tydlig moral präglad av oväld, opartiskhet och saklighet. Inga personliga åsikter tilläts. Denna tradition måste återupprättas om staten ska fungera, hur många miljarder kronor man än kastar på den.
Upprustning framför allt
Ett aspekt på detta är att regeringen borde satsa mindre på nya flashiga projekt och mer på att rusta upp den infrastruktur vi redan har. Det är tråkigt för politiker eftersom man inte visar upp något nytt, utan ”bara” ser till att det som redan finns faktiskt fungerar.
Men det är här vi har orsaken till att vi allt oftare ser att det offentliga inte levererar. Pengarna går inte till att underhålla systemen, utan till sådant som ”syns”. Det är fel. Inget är viktigare än att se till att grundstrukturerna är stabila och pålitliga.
Signalerna från regeringssidan är ändå hoppfulla. Det låter som att man börjat förstå dessa ”tråkiga” och ”grå” fakta. En regering som vill framstå som stark måste se till att det staten är ansvarig för är pålitligt och stabilt.