Så har då en ”fin” borgerlig röst än en gång beklagat sig över ”populismen” likt en besutten adelsdam på 1800-talet klagade över att demokratiska vindar ger makt åt pöbeln.
Varför hemfaller ”liberaler” åt postmodernistiskt flum? Den frågan ställer jag mig efter att ha läst Tove Lifvendahls söndagskrönika i dagens Svenska Dagbladet.
Hennes avsikt är god. Hon vill rädda det öppna samhället. Men istället för att presentera en åtgärdslista för hur detta ska ske, ägnar hon stycke efter stycke åt att ondgöra sig över det hon kallar ”populism”. Och naturligtvis pekas Sverigedemokraterna ut som de onda.
Bara man kan neutralisera Sverigedemokraternas populism skulle allt bli bra igen. Det tycks vara hennes slutsats. Vilket inte är något annat än föraktfullt mot de 1,3 miljoner väljare som röstat på partiet.
Sverigedemokraterna – och det som felaktigt och vilseledande kallas ”populism” – är inte ursprunget till, utan en konsekvens av, att samhället är på väg i fel riktning. Något liberaler är ansvariga för.
Liberaler står för postmodernistisk utopism
När liberaler låter sig fångas av postmodernism tappar de förmågan att göra samhällsanalyser. Man blir blind för det uppenbara kausala sambandet mellan ökad otrygghet i samhället och väljarkårens växande benägenhet att rösta på Sverigedemokraterna.
Alltså: Stor, okontrollerad invandring som leder till kraftigt ökad kriminalitet och korruption får konsekvenser! Det är liberaler som låtit detta ske, alltså är det dessa liberala krafters eget fel att Sverigedemokraterna blivit väljarnas svar när liberaler fört en aktivistisk politik väljarkåren inte vill ha.
Men istället för att se detta uppenbara kausala samband gråter liberaler över att väljarna sviker de goda idealen som liberaler påstår att de representerar.
Men liberaler har ju de senaste 30 åren haft idealet att öka otryggheten, försämra välfärden och stämpla människor som rasister. Det är inget liberalt i det, tvärtom. Liberaler har övergivit liberalismen för totalitär utopism, det som kommunismen var ensam om förr.
Liberaler i hela västvärlden har hävdat att man är de goda genom att öppna gränserna för massiv invandring från regioner som präglas av illiberala livsmönster, klanstyre, kvinnoförtryck och våld.
Denna godhet har varit så fundamental för liberaler att varje kritiskt ord har fått dem att stämpla kritiker som fula, smutsiga extremister som ska tystas! Inte heller den impulsen är liberal, utan mer lik Stalins kommunistiska reflexer.
Inte populism utan konservatism
Som svar på dessa totalitära ”liberalers” svek mot västerlandets upplysning har väljarna i väst börjat söka sig till nya partier. Allt nytt är inte bra, men det vi ser är inte ”populism” utan en utveckling av konservativa rörelser som söker sig tillbaka till västerlandets rötter. Bort från den postmodernistiska utopism som liberaler så handlöst fallit för.
Försöket att stämpla nya partier som populister är meningslöst. Att försöka hävda att ”populismen” dykt upp ur tomma intet och hotar ”liberala värden” är ett postmodernistiskt spöke.
Väljarna agerar utefter den verklighet de lever i. Och den ägnar sig liberaler åt att förstöra genom att sitta fast i en besvärjelse om att vara goda utan att se till konsekvenserna. Att vägra se behovet av att samhället upprätthåller sin auktoritet på en rad områden och straffar dem som bryter mot lagar och regler, är inte godhet – det är att vägra inse realiteter.
Nedmonteringen av auktoriteter är en viktig orsak till att otryggheten sprider sig. När lärarna inte får vara auktoriteter i klassrummet och poliser inte får vara auktoriteter på gator och torg, tar buset över. Det handlar inte om frihet – annat än för kriminella – utan om anarki. Liberaler var förr inte för anarki. Då var man för att samhället skulle upprätthålla ramarna för samhället, alltså fundamentala lagar, men i övrigt låta människor vara fria. Dagens ”liberaler” (som jag inte anser är liberaler längre, även om de kallar sig det) sällar sig till socialistiska tankar om att krossar samhällets ramverk i en sorts postmodernistisk revolution där alla regler anses auktoritära och onda.
Och det är mot detta konservativa rörelser växer fram för att försvara den gamla ordningen. För att försvara upplysningen som förespråkar meningsutbyten och inte att man försöker tysta dem som har en annan mening. Upplysningstraditionen kräver att man vinner opinionen genom egna argument i sak.
Idag är det endast konservativa, med Sverigedemokraterna som ett ledande exempel, som står för detta. Och det är därför man vinner väljarnas röster. Svårare än så är det inte.