Ulf Kristersson avgav sin tredje regeringsförklaring som statsminister inför riksdagen på tisdagseftermiddagen. Han börjar bli varm i kläderna.
KOMMENTAR. Hela regeringsförklaringen blev en skarp och hård uppgörelse med allt det som gått fel i Sverige de senaste 30 åren. Och om hur ”samarbetspartierna”, som han kallar SD, M, KD och L, nu genomför stora förändringar för att komma tillrätta med allt som går i fel riktning.
Skoningslös mot tidigare politisk inriktning
Kristersson inleder med att klargöra vilken extrem otrygghet som den allt för stora invandringen kombinerad med en helt misslyckad integration skapat. Statsministern ser framgång i att landet nu har den lägsta asylinvandringen på 2000-talet.
De som inte fungerar i Sverige ska erbjudas återvandring. Det är nu Sveriges officiella politik. Lev hederligt enligt svenska normer – eller lämna.
Kritiken mot kärnkraftsavvecklingen och den miljöskada detta inneburit är skoningslös från statsministerns sida. Därför måste regeringen nu satsa stort på att återupprätta stabil elförsörjning.
Investeringar ska också ske i vägar och järnvägar för att komma tillrätta med ett transportsystem i förfall. Flygskatten avskaffas för att inte bestraffa transporter.
Befriande att regeringen fattar
Det är befriande att höra en statsminister som tycks begripa verkligheten som den är och hur stora problemen i samhället faktiskt är.
Den fråga jag ställer mig är om myndigheter, universitet och medier kommer att ta till sig av den här verklighetsbeskrivningen eller om man kommer göra allt för att försvåra för regeringen att lyckas.
Myndigheterna är impregnerade i vänsteraktivism. Här måste regeringen visa vem det är som bestämmer. Regeringen måste se till att myndigheten rättar in sig i ledet och fullföljer regeringens ambitioner – därför att regeringen är det svenska folkets företrädare. Varje tecken på motstånd och sabotage måste regeringen ta itu med. Man får naturligtvis tycka annorlunda, men det får man propagera för utanför myndighetsuppdrag.
Det är här jag ännu inte sett att regeringen visar allvaret i att myndigheterna agerar som det förväntas av dem. Ska majoriteten i svenska folket få genomföra sin politiska riktning, måste statsmakten agera i takt med regeringen och folkviljan. Det räcker inte med bra tal. Här krävs verkstad.