Många vill göra något stort av att utrikesminister Tobias Billström avgår. Men ministerskiften är inget ovanligt. Att det inte utannonserades i förväg är heller inget märkligt.
Det är ju som S-ledaren Göran Persson en gång sa, att det är när det är lugnt kring ministrarna som skiften kan ske. Under kritikstormar och när stora ärenden avhandlas är det inte läge att avgå frivilligt eller att bli utbytt.
Tobias Billström har hanterat Nato-inträdet och utbrottet av aggressionskriget mot Ukraina. Först nu är det lugnt på svenska utrikesfronten. Läge för byte, om ministern själv så önskar eller statsministern vill se byte.
Medierna är fulla med spekulationer om schism mellan Tobias Billström och Ulf Kristersson. Men de skäl som anges, som att Ulf Kristersson var mer synlig i samband med Natoprocessen och skulle ställt utrikesministern i skugga är ju rent ut sagt löjligt. Det är inte för fototillfällen någon är politiker (vill jag hoppas). Att statsministern inrättat en säkerhetsrådgivare som tagit arbetsuppgifter från utrikesministern känns också som tarvlig anledning för schism.
Statsministern är urstark i svensk konstitution
Statsministern är trots allt extremt stark enligt den svenska grundlagen. Starkare än den amerikanske presidenten. Sveriges statsministern tillsätter och avsätter ministrar som han vill. Ingen kan hindra den som av riksdagen utsetts till statsminister. I USA kan presidenten endast nominera ministrar. Det är sedan senaten som godkänner eller avfärdar de namn presidenten föreslår.
Med tanke på detta, som naturligtvis alla ministrar vet, kan det inte råda någon tvekan om vem det är som ytterst bestämmer i ministerkretsen. Om statsministern ”trampar in på” utrikesministerns domäner under stora utrikespolitiska skeenden, är det något varje utrikesminister måste acceptera. Det ingår i jobbet.
Det finns en enda reservation att göra: I en regering som bygger på samarbete mellan flera partier har alla partiledare en starkare röst än ministrarna i sig. Partiledare (som företrädare för sitt parti) kan besluta lämna regeringssamarbetet, och då riskerar statsministern att falla i misstroendeomröstning i riksdagen, så som Stefan Löfven gjorde i juni 2021 då Vänsterpartiet röstade för Sverigedemokraternas misstroendeförklaring. V satt inte i regeringen men tillhörde den majoritet som januariavtalet byggde på.
Närmare band till UD?
Det kan ligga något i att statsminister Kristersson vill knyta utrikesledningen närmare honom och att då passar säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm bättre på utrikesministerposten, än Tobias Billström som kanske anser sig ha en egen auktoritet och plattform i partiet som tidigare gruppledare.
Och det är som sagt statsministern som riksdagen har valt att leda regeringen. Ingen annan. Statsministern bestämmer hur denne vill organisera regeringen.
Jag har tidigare, för årtionden sedan, föreslagit att föreslagna ministrar ska genomgå utskottsförhör som i USA. Dessa förhör i amerikanska senaten är ofta intressanta, även om polariseringen på senare år också gjort dem till mediespektakel. Därför tänker jag inte ta upp det förslaget nu.
Det är rätt logiskt att statsministern utser ministrar på egen hand, efter samråd med partiledarna som ingår i regeringskretsen. Statsministern är ytterst ansvarig för regeringen. Då ska denne också ha makt att lägga upp arbetet. Vi har alldeles för lite koppling mellan ansvar och makt. Det bör vi återgå till. Att låta statsministern utse ministrar är en gammal regel som för oss tillbaka till denna rimliga ordning.