”Sveriges regeringen gick bort sig i förhandlingarna med kommissionens ordförande Ursula von der Leyen”. Det sa Charlie Weimers på pressträff i Strasbourg med anledning av den portfölj som Jessica Roswall fick som EU-kommissionär (miljö utan klimat).
– Sverige hade kunnat förhandla bättre, fortsatte Weimers.
Han menade att den strategi som statsminister Ulf Kristersson valt, att tidigt gå ut med att han stöder omval av Ursula von der Leyen uppenbarligen inte lyckats. Man kan inte räkna med att få pluspoäng för att vara snäll.
Jag satt jämte Weimers under pressträffen med svenska journalister i parlamentet. De blev lite förvånade över att Charlie så tydligt uttryckte besvikelse över att svenska regeringen varit så dåliga förhandlare. Men EU-frågorna ingår inte i Tidöavtalet, så vi i EU-parlamentet kan framföra vår kritik mot den borgerliga regeringen när vi finner fog för det.
EU är en sydländsk basar
Det jag har märkt under min korta tid i EU-parlamentet är att miljön är som på en sydländsk basar. Man prutar och dealar hela tiden. Det är ett sätt att testa var smärtgränsen går. Vad man absolut nödvändigtvis måste ge för att inte förlora det man är ute efter.
För oss svenskar är detta väldigt obekvämt och onaturligt att pruta och härja om priser på såväl apelsiner som politiska topptjänster. Våra normer säger oss att vi lägger fram det vi vill erbjuda och motparten accepterar eller gör det inte. Viss omförhandling och prutmån finns naturligtvis, men inte på det utstuderade sätt som länder söderut tillämpar med sofistikation, stora känslor och tydligt kroppsspråk.
Sverige gjorde alltså fel när man spelade bort det enda kort man hade – ska regeringen acceptera Ursula von der Leyen som EU-kommissionens ordförande eller inte – genom att direkt säga att man stöder henne. Det innebar inte, som normen är i Sverige, att man blir belönad för sin uppriktiga stöd, utan att Ursula von der Leyen inte behövde ge Sverige någon tung post. De behövde hon som kapital för att övertyga regeringar som inte stödde hennes kandidatur.
Sveriges normer med tillit är så mycket bättre
Vad tycker jag om denna basar- och prutkultur? Inte alls. Den svenska uppriktigheten är bättre. Hos oss var länge – och är fortfarande i vissa kretsar – ett handslag tillräckligt för att man ska kunna lita på andra parter. Denna utbreda tillit till andra människor har en varit viktig faktor till att Sverige blev ett rikt land. Transaktionskostnaderna, som det heter på ekonomispråk, har varit så mycket lägre i vårt land än i övriga världen.
Vi har inte behövt skriva tusentals sidor kontrakt, stämma folk i domstol och härja om vad man egentligen kom överens om. Vi har stått vid vårt ord. Andra har kunnat lita på att man får ut det man sagt. Rakt, snyggt, tryggt.
Så är det inte i EU. Det måste de borgerliga partierna lära sig. I EU är det fulspel och att hålla inne med det förhandlingskapitel man har till dess man har fått det man vill. Och om man inte får det man vill, då kan man obstruera och bråka till dess motparten ger vika.
Självfallet är de raka svenska normerna bättre. Men i EU måste vi spela cyniskt som alla andra, om vi vill få något inflytande.