Politiken har rivstartat efter sommaren med riksdagens högtidliga öppnande och därefter en partiledardebatt. Det som slår mig mest är hur svag oppositionen framstår. Den har inget alternativ att erbjuda.
KOMMENTAR. Som jag skrivit i ledare, tycker jag statsministerns regeringsförklaring var stark. Ulf Kristersson medgav alla de brister som dålig politik orsakat i två årtionden och att det nu är tid att lägga om kursen bort från naivitet och snällism.
Äntligen har den opinion som lyft Sverigedemokraterna till att bli landets näst största parti fått genomslag på riktigt. ”Samarbetspartierna”, som Kristersson kallar de fyra partier som har majoritet i riksdagen, genomför väldigt många ändringar som innebär väldigt tydliga ideologiska kursändringar.
De fyra K:na
Det är inte längre synd om brottslingar, de ska istället straffas hårt. Det är inte längre bra med invandring, den ska strypas och återvandring ska stimuleras. Det är inte längre okej att leva efter sitt gamla hemlands normer, nu ska de som bor i Sverige efterleva svenska värderingar. Det ska inte flummas om vindkraft och förnybart, utan byggas stabilt energisystem som är fossilfria. Nu ska det vara slut med den ”humanitära stormakten” som sprider svenska biståndsmedel till allehanda diktaturer, nu ska Sverige rusta upp militärt och bli en aktör att ta på allvar i säkerhetspolitiken.
I Folkbladet talar Widar Andersson om de fyra K-na: krigen, klimatet, konkurrenskraften och kriminaliteten.
Oppositionen kraftlös i energifrågan
Så vad har oppositionen att komma med? I Dagens Nyheter (betalvägg) menar kommentatorn Tomas Ramberg att energifrågan inte längre är regeringssidans trumfkort: ”Oppositionen har å sin sida börjat vädra morgonluft i energifrågan”. Detta på grund av de stora ekonomiska garantier regeringen behöver utfärda för att få näringslivet att våga satsa på ny kärnkraft och därför att vindkraftsparker till havs verkar bli mindre populära att bygga.
Visst är energiförsörjningen en huvudvärk, men det beror ju på att vänstersidan slagit vårt energisystem i spillror genom att avveckla häften av kärnkraftsreaktorerna. Det orsakade elprischock häromvintern och är svaret på frågan varför vi är så illa ute nu. Hade dessa inte lagts ned hade situationen varit bättre och Sverige haft mer tid. Vi hade också haft mindre klimatutsläpp. Så det regeringen gör nu är att försöka städa upp efter en extremt destruktiv energipolitik av förra regeringen – det är knappast något S kan ta poänger på.
Höjda skatter knappast vinnarfråga
Magdalena Andersson försökte vara offensiv i fördelningspolitiken och anklaga regeringssidan för att ”sänka skatterna för de rika”. Men vem har sänkt skatterna mest för de rika? Jo, Magdalena Andersson när hon tog bort värnskatten 2020. Den drabbade bara de som tjänade mer än 58 500 kr/månaden. Men vi ska vara tacksamma för att S sänkte skatten för de allra rikaste, eftersom skatteintäkterna i kronor nu är HÖGRE från dem som tjänar mer än 58.500 kr/månaden än vad den var när värnskatten fanns. Detta eftersom de som ligger på denna nivå arbetar mer och därför betalar mer i skatt.
Och jag gissar att S knappast kommer att föreslå några högre höjningar av skatterna i sitt budgetförslag som läggs fram i höst. De tidigare M-väljarna i storstad som nu röstar på S skulle knappast gilla det.
Kräva mer till vård, skola, omsorg
Ett standardkort från oppositionen är att lägga mer pengar på offentliga verksamheter och hävda att högersidan ”skär ner”. Detta även om Tidöpartierna i varje budget tillfört många miljarder till välfärdsverksamheten. Frågan om mer pengar blir då en tävling där partierna bjuder över varandra, men ingen klarar av att begripa vad en miljard mer betyder i praktiken eller vem som föreslog den senast.
Här har vi paradoxen i att väljarna nästan alltid svarar att sjukvård är den viktigaste politiska frågan, men aldrig låter den avgöra vilket parti man väljer att rösta på. Här ligger partierna så nära varandra att det är svårt att se skillnaden och då blir den inte avgörande för val av parti.
Förebygga kriminalitet
Socialdemokraterna försöker profilera sig i kriminalpolitiken genom att säga att de är för hårda tag – men också för mjuka förebyggande insatser. Problemet här är att mjuka strategier inte fungerar så länge det hårda våldet med skjutningar och sprängningar pågår. Det finns bara ett sätt att förebygga att 10-12 åringar dras in i gängen och det är att ta av gängen deras glorifierade livsstil. Och det gör man genom att sätta dem i fängelse, ta av dem deras ägodelar och skapa ett helvete för dem genom en stark polismakt som har högsta auktoritet på gator och torg.
Bara när gängen framstår som förlorare, kommer nyrekryteringen att upphöra. Och för det krävs tuffa och hårda tag genom strängare straff och fler tvångsmedel. Så det är regeringssidan som företräder den politik som är mest förebyggande, allt medan oppositionen säger: ”kan vi inte vara snällare mot varandra?” Den farligt ineffektiva saft-och-bulle-politik Morgan Johansson körde i åtta år som justitieminister.
Tidöpartierna avgör själva
Så, vad har oppositionen att komma med? Hur skulle de kunna återvinna regeringsmakten?
Det enda jag kan se i dagsläget är att regeringsidans partier börjar bråka med varandra nu när alla Tidöavtalets utredningar ska omsättas i lagstiftning efter omröstning i riksdagen. Då får S världens chans att komma tillbaka, inte byggt på deras politik idag, men däremot än en gång kunna rida på det enorma goodwill partiet fortfarande har sedan 1900-talets regeringsduglighet. Om Tidöpartierna framstår som splittrade kan det kännas skönt att rösta på dem som kunde regera för 50 år sedan…