Socialdemokratiska magasinet Aktuellt i politiken frågar sig om det nu blåser vänstervindar i västvärlden. Men likaledes S-märkta lokaltidningen Sydöstran är skeptisk. Med all rätt.
Svenska medier har vilselett sin publik (som en sorts påverkansoperation?) genom att beskriva sommarens parlamentsval i Storbritannien och Frankrike som framgångar för vänsterpartier. Det ger en felaktig bild av väljaropinionen, påpekar Sydöstran på ledarplats.
Valsystemet gynnade åter vänstern
”Valet i Storbritannien beskrevs som en enorm framgång för Labour. Men man ökade bara med 1,6 procent, till 33,8 procent …. Det var högerpartiet Torys genomklappning och valsystemet som gynnade Labour. Det största framgången hade [Nigel Farages] Reform UK med sina 14,3 procent, en ökning med 12,3.
I valet till den Franska Nationalförsamlingen ökade [Marin Le Pens] Nationell samling med 18,68 procent till 33,1. Vid andra valomgången gick vänster och mitten samman för att minska Nationell samlings inflytande. Men NS fick 37 procent av rösterna och 143 mandat. Medan partier på vänstersidan (Nya folkfronten) fick 24,5 procent och 168 mandat! Valsystemet gynnade åter vänstern, men det gör inte den [nya] högern mindre.”
Människors oro är på riktigt
Ledarskribenten Peter Persson summerar: ”Gemensamt för högerradikala partier är att de exploaterar människors oro”.
Här låter det som om det vore något negativt. Det är tragikomiskt att se hur vänsterröster är så fångade i sina egna bubblor att de inte ser hur löjliga de blir. Det kallas ”exploatera” när nya rörelser agerar på och tar tag i samhällsfrågor som oroar allt fler medborgare. Samma sak kallas att ”demokratiskt kanalisera” människors oro när det är Socialdemokratin som gör det.
Men det är ju exakt samma sak. I en demokrati har människor rätt att säga ifrån genom sin rösträtt och demonstrationsrätt. Man har rätt att protestera när den politiska makten missköter sig. Så tyckte Socialdemokraterna för drygt hundra år sedan då man motade bort adelsväldet för att själva, med stöd i allmänna val ta över regeringsmakten.
Nu har de gamla partierna visat sig oförmögna att hantera samtidens problem, främst relationen mellan globala och nationella aspekter. Då träder nya aktörer fram och får folkets stöd, eftersom de föreslår en politik som åtgärdar det hittillsvarande makthavare varit oförmögna att hantera.
Håna inte folket
Det borde inte behöva sägas, men de hittillsvarande makthavarna gör bort säg när de håna folket för att man protesterar mot följderna av en slapp och ansvarslös politik. Men de gamla partierna är förvånansvärt oförmögna att inse bristerna i deras förda politik. Man vill inte ändra kurs. Istället utmålar man allt bredare folklager som ”högerextremister”. Ur den gamla maktens perspektiv är det synnerligen kontraproduktivt, eftersom det kommer att påskynda deras fall.
Politiken i västvärlden kan mest sylvasst illustreras av demokratiske presidentkandidaten Hillary Clinton när hon 2016 stämplade ut vanligt folk som ”bedrövliga”. Det har vuxit fram en ny socioekonomisk klassmotsättning mellan dem som tillhör de gamla etablissemangen och de som inte gör det.
Jag ser också i Europaparlamentet hur enkelt borgerliga, socialdemokrater och gröna kan komma överens. De anser sig tillhöra samma klass – i Clintons värld: de anständiga. Som står mot de nya konservativa och nationella rörelser som de stämplar ut som motsatsen. Medierna underblåser denna nya klassuppdelning genom att stämpla all folklig kritik som ”exploatering” och ”extremism”.
Problemet är att den gamla makten kommer att lyckas lika lite som adelsväldet i slutet av 1800-talet kunde behålla makten under följande årtionden.