Det har nu gått tio år sedan dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt ville att svenska folket skulle ”öppna sina hjärtan” och ta hand om alla migranter från Mellanöstern. Ju längre tiden går, desto mer förödande framstår talet, inte minst som symbol för etablissemangens totala naivitet.
En som nu försöker nyansera den massiva kritik som Reinfeldt-talet har fått utstå under årens lopp är Tove Lifvendahl i sin söndagskrönika (betalvägg) i Svenska Dagbladet. Det är djärvt!
Hon menar att det inte var fel att rikta en ”uppriktig vädjan till svenska folket att anta utmaningen”, även om man ”kan tolka valutslaget i september 2014 som att folket svarade nej”.
Trots att svenska folket sa rungande nej och Moderaterna i valet tappade stort i både storstad och landsbygd var det inget fel på ”instinkten och budskapet” om att Sverige är ”en del av världen, och som ett rikt land förmöget att bistå andra i behov”, skriver Lifvendahl.
Två problem
Ett problem var dock enligt Lifvendahl att budskapet ”innehöll oförenliga budskap” om att både hävda ”att invandring berikar och bygger landet, samtidigt som man varnar för att det kommer att kosta pengar och inte blir något reformutrymme kvar om man öppnar sina hjärtan”.
En annan brist var att öppna-era-hjärtan-budskapet saknade varje form av uppbackning i konkret politik om hur utmaningarna som Reinfeldt påtalade skulle mötas.
Så ser cynisk och falsk politik ut
Lifvendahl har rätt i det. Så varför sa inte Reinfeldt hela sanningen? Varför sa han inte att en ny och ännu större våg av invandring kräver kraftiga skattehöjningar så att staten kan flerdubbla polisstyrkan för att möta det våldskapital som genom invandringen måste mötas i landet då antalet mord, skjutningar och sprängningar bli de högsta någonsin? Varför sa han inte att svenska elever måste stå tillbaka och få sämre undervisning eftersom lärarna måste ta hand om de som inte kan svenska? Varför sa han inte att välfärden kommer att styras om från dem som betalt skatt för välfärd till dem som inte betalar skatt men kräver samma förmåner?
Svaret är givet. Reinfeldt visste att han skulle förlora väljare på det. Men att driva på åtgärder, som permanenta uppehållstillstånd för alla syrier, utan att ha säkrat upp hur detta ska klaras av, är höjden av cynism och ansvarslöshet.
Ambitionen att rädda världen är storhetsvansinne
Lifvendahl vänder sig mot att Reinfeldt bryskt stoppade all debatt om invandring och stämplade tal om ”volymer” och ”kollaps” som främlingsfientlighet. Det är bra att borgerliga opinionsbildare kommit så långt. Men Lifvendahl tar som sagt inte avstånd från ambitionen att Sverige ska rädda världen. Politiken måste bara se till att svenska statsmakten inte tar på sig så stora uppgifter att man går under.
Det är feltänkt. Staten får sin legitimitet utifrån att man uppfyller sin uppgift att skydda sina egna medborgare. Denna tanke har sedan 1600-talsfilosofernas tid kallats samhällskontraktet. Borgerliga liberaler försöker strunta i denna månghundraåriga insikt och tror att politiker kan spela goda gåvors givare till hela världen, utom till de egna medborgarna. Men gör man det förlorar man sin legitimitet och medborgarnas stöd. I en demokrati tar det sig uttryck i att väljarna röstar fram nya partier som tar avstånd från internationell generositet.
Solidaritet måste vara frivillig
Men ska vi inte vara goda, snälla och solidariska? Jovisst. Men det är som Aristoteles konstaterade för 2400 år sedan: solidaritet är bara äkta om den är frivillig. När statsmakten pumpar ut över 50 miljarder i bistånd varje år, istället för att använda dessa skattemedel till skola, vård och infrastruktur i Sverige handlar det inte om solidaritet. Det är tvångsmässig indrivning som ska gå tillbaka till medborgarna, men som istället skänks bort till övriga världen.
Det som definierar godhet och solidaritet enligt Aristoteles är att vi själva som individer uppoffrar något. Att vi självmant och frivilligt ger gåvor eller lägger ned tid och engagemang på att hjälpa andra.
När vi däremot blir tvingade att betala skatt som politiker sedan skänker bort är det inget annat än en självsvåldig tvångsmakt i aktion.
De som vill uppnå en procent av BNP i bistånd kan arbeta för att så många svenskar som möjligt hjälper till att samla in medel till behövande som uppgår till detta belopp. Då får det rätt moralisk konstruktion.
Och när det gäller att hjälpa flyktingar är bästa sättet att stödja dem i deras del av världen. Såväl Hans Rosling som Assar Lindbeck har givit Jimmie Åkesson rätt i att stöd ger större nytta när man hjälper flyktingar på plats så nära deras hem som möjligt, än att ta en del av flyktingarna till Sverige.
Detta är inga nyheter. Men det är fortfarande synnerligen svårt att få de gamla etablissemangen att förstå sammanhangen, eftersom de släppt respekten för erfarenhet och upparbetad kunskap för att istället gå på naiva, känslomässiga, okunniga och kortsynta impulser.