I en fungerande rättsstat får domstolarna inte ligga alltför långt från det allmänna rättsmedvetandet, alltså vad människor i allmänhet anser rätt och moraliskt. Svenska domstolar bryter dock mot detta och dömer milda domar i våldsbrott trots att kriminaliteten blivit grov och folkviljan vill se hårda straff. Om domstolarna inte sköter sig måste politikerna kliva in och tydligare styra straffskalorna.
Trots att Sverige fick en ny regering 2022, mycket därför att väljarkåren vill se strängare straff och hårdare tag mot den skenande och allt grövre kriminaliteten.
Ändå fortsätter domstolar att döma ut straff på miniminivå och avstår från utvisning när lagen ger möjlighet till det.
Två ledartexter visar i blixtbelysning hur urusla svenska domstolar fungerar.
Slipper utvisning trots dödshot
Hanif Bali tar upp ett fall på Expressens ledarsida:
”Ta fallet med den albanske medborgare som, beväpnad och hög på droger, sköt ett skott i luften och sedan siktade mot sin chefs ansikte för att tvinga till sig pengar.
Brottsoffret vittnade: – Han sa att om du inte betalar detta så dödar jag er allihopa. Först tar vi din pappa, för mina kontakter där nere (i hemlandet), är inte folk du ska leka med.
Mannen dömdes för grovt vapenbrott, grovt olaga hot och övergrepp i rättssak. Åklagaren yrkade på utvisning. Men tingsrätten gissade sig fram till att det var en ’engångsföreteelse’ och att han inte utgjorde någon reell framtida fara för allmän ordning i Sverige. Baserat på en vetenskapligt beprövad riskbedömning? Haha, nej. Bara magkänsla.”
I verkligheten hade albanen förekommit sex gånger i belastningsregistret sedan sin ankomst till Sverige 2017. Ändå avslog domstolen åklagarens utvisningsyrkande.
Inte ”synnerligen grovt” att orsaka livshotande skador
Kajsa Dovstad tar på Göteborgs-Postens ledarsida upp andra fall:
”Det är som om rättssystemet har sina egna måttstockar. Enligt Högsta domstolen var det heller inte synnerligen grov misshandel när två män slog och sparkade en tredje till den grad att han fick vårdas på intensivvårdsavdelning med livshotande skador, och opereras. Vad är synnerligt [allvarligt] om inte det?”
Brottsrubriceringen ”synnerligen grov misshandel” infördes just därför att de lagstiftande politikerna tröttnat att domstolarna sällan gav så mycket mer än minimistraff för grov misshandel. Men det har uppenbarligen inte hjälpt. Domstolarna fortsätter blunda för grovt våld och ställer sig på våldsverkarens sida.
Straffskalor är politik och ska bestämmas av folkvalda
I Storbritannien har politiken styrt upp domstolarna genom att regeringen fastställer och direkt reglerar straffen genom schabloner. I Dagens juridik föreslår Adam Danieli att något liknande införs i Sverige:
”Straff tillhör politikens kärna. Vad som ska vara tillåtet eller bestraffas i ett samhälle är i grunden normativa ställningstaganden som skiftar med tiden och med människors prioriteringar … I praktiken har domstolarna stort inflytande över [straffskalorna och] det finns många exempel på när straffen tillämpas på förvirrande sätt.”
Han menar att de inofficiella lathundar om straffsatser som domstolarna tillämpar sedan länge, men som tagits fram av domstolarna själva, istället ska fastställas av regeringen.
Kajsa Dovstad är positiv till förslaget, eftersom rättskipningen i Sverige styrs ”av en liten, och homogen, grupp jurister” som inte låtit sig påverkas av att flera regeringar försökt skärpa straffen för våldsbrott.
Lagar måste också skärpas genom att ta bort valmöjligheterna för domstolarna. Den utländske medborgare som begår brott som medför fängelsestraff ska automatiskt utvisas. Inga undantag. Åklagare ska inte behöva yrka på det.
Det är här viktigt att poängtera att politiken även framgent lägger fast ramarna – lagarna och straffskalorna – medan domstolarna fortsatt är oberoende i att döma i de enskilda fallen enligt dessa ramar. Det är bara det att ramarna, när domstolen gjort sin bevisprövning och fastställt brottsrubricering, behöver bli stramare så att de inte kan döma ut lindriga straff för grova våldbrott.
Det är politiken och utfall i allmänna val som ska avgöra staffskalans utformning, inte fisförnäma jurister som ser mellan fingrarna.