När en kris eller katastrof inträffar är det livsavgörande att insatser sker snabbt och effektivt. Men det kräver tydligt ledarskap där någon får, kan och vill peka med hela handen. Den förmågan saknas i svenska myndigheter idag. Det visar ny rapport från MSB.
Tre händelser – snöstormen på E22 i januari som satte tusen fordon i livsfara, oljeläckaget vid Blekingekusten och jordskredet som förstörde E6:an vid Stenungssund – har alla resulterat i kraftig kritik mot svenska myndigheter som agerat långsamt, tvekande och otydligt.
Handlingsförlamning i kris efter kris
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, fick i uppdrag av regeringen att granska statsmaktens agerande i dessa tre konkreta fall. Den granskningen är nu klar. MSB sammanfattar själv: ”Utvärderingen slår fast att handlingskraft och samverkan i kriser måste stärkas.”
Alltså är myndigheterna svaga och handlingsförlamade idag.
MSB konstaterar att det inte är olycksfall i arbetet, utan att handlingsförlamningen ”kommer igen i kris efter kris”.
Vi betalar en av världens högsta skatter till staten, men får inte ut kvalitet av världsklass.
Tre problem
MSB menar att det inte är fel på lagstiftningen eller delegationsordningen, ”det finns tillräcklig lagstiftning och tillräckliga mandat för att hantera liknande samhällsstörningar”. Istället är det det praktiska utförandet av arbetet – när krisen väl är där – som inte fungerar. Krishanteringen har ”hämmats av brist på samsyn kring roller och ansvar” och att olika aktörer gör olika bedömningar av hur allvarligt läget är och att man inte talar om för varandra vilka insatser som borde genomföras.
MSB efterlyser:
1) ett proaktiva förhållningssättet, alltså att myndigheterna saknar mental beredskap för att handla snabbt när något oväntat sker även om läget är oklart.
2) att samordning övas och planeras så att beslut kan fattas snabbt när kris inträffar.
3) att länsstyrelserna bättre samordnar insatserna i skarpt läge.
Men MSB talar i fel termer
Denna samordning av insatser och snabbare rapportering så att alla får en gemensam lägesbild av krissituationen, vill MSB ska ske genom att man arbetar ”tillsammans”. Vilket skitsnack!
Allt tal om samordning blir också flummigt. Det är ju genom nuvarande modell med just ”samordning” som ingenting händer. Alla väntar på alla andra. Ingen tar ledningen.
Det som krävs är att någon vid ett krisläge tar ledningen, blir sambandscentral och att alla andra snabbt överför all information till den centrala beslutsfunktionen. Det är stor skillnad på en sådan struktur och allmänt snack om ”samordning” mellan aktörer som fortsätter vara självständiga och anser sig vara på samma formella beslutsnivå som andra – alltså inte underställd en sambandscentral.
En beslutande ledningsfunktion överställd alla andra
Det som behövs i en kris är underordning under en ledningsfunktion som får in all info om läget och utifrån denna samlande kunskap kan fatta snabba beslut. Här måste någon vara överställd alla andra. Och alla andra förstå att de snabbt ska leverera till den överställda funktionen.
Jämlikhet är bra generellt sett, men i en kris måste någon ta ledningen och kunna peka med hela handen. Det är detta svensk myndighetskultur inte vill acceptera. Man pinkar revir och vill fortsätta vara självständiga och icke underställd någon annan.
Handlingskraft är att våga fatta beslut
Det andra problemet är att ha en ledningsfunktion som vågar fatta beslut. MSB:s lösning om bättre samordning löser inte detta. Alla kommer, hur bra samordningen än blir, ändå att bli långsam eftersom man antingen inte vågar fatta beslut som kan påverka andras revir, eller därför att man inte har hela lägesbilden klar för sig.
”Tillsammans” och ”samordning” är ord som borde förbjudas i kris. Då borde nyckelorden vara ”snabb rapportering” till ledningsfunktion och ”omedelbart verkställande” ledningsfunktionens beslut.