”Någonstans här tar mitt tålamod med opinionsbildarvänstern slut. Jag vill inte vara en del av detta. Hur blev klassblindhet en vänsterposition?” Det frågar Payam Moulas, redaktör för Tiden (S) i kulturartikel.

Han skriver om vänsterröster (i Aftonbladet, ETC, Rörelsen, Arbetet, Dagens Arena) som är mer upprörda över polisens nya visitationszoner än att en tolvåring fick se sin pappa skjutas ihjäl när de var på väg till simhallen.

Vänsterns tre brister

Moulas tar upp tre hållningar som gör att arbetarklassen överger vänstern.

1) De intellektuella har drivit vänstern till att ”förnimma världen först, att betrakta problemen i tredje världen som mer akuta än de i ens egen stadsdel”.

Det är finare och viktigare att vara för rättigheter för människor långt borta, om vars samhälle svenskar ingenting vet, än att ordna upp samhällsproblem på hemmaplan. Det internationella trumfar alltid det svenska.

2) Han menar att ”vänsterns opinionsbildare och kulturelit blivit isolerade. Den folkliga förankring som folkrörelserna tvingade fram saknas i dag. Eliten har ersatt studiecirkeln med rosémingel i Almedalen.”

För dem som tillhör vänsterorganisationernas ledarskikt är det mer givande att umgås med ledarskikt i andra etablissemang. Det är då man får känna sig viktig genom att få tillhöra ”klägget”.

3) Denna politiskt korrekta och ”gröna” elitism som vuxit fram inom vänstern är förödande, menar Payam Moulas. ”Magda-moderaterna må gilla subventionerade solceller på sina villatak och ogilla etno-nationalism, men hota deras ränteavdrag och klassintresset lär visa sitt rätta ansikte.”

Högavlönade är i allt högre grad ”woke”, för flera kön, och talar om hur viktig ”gröna omställningen” är, men de är alltid sin egen plånbok närmast.

Övergivit vanligt folk

Man kan summera hans artikel med att vänstern övergivit det folk vänsterrörelserna skapades för att stödja och företräda. Vänsterns eliter är så avskilda från verklighetens folk att man inte förstår vad deras bekymmer, oro och ilska beror på.

Analysen är träffsäker. Och den träffar också de borgerliga partierna. Deras ledningar umgås hellre med andra välavlönade ”samhällstoppar” med breda kontaktnät, än bryr sig om vanligt folk.

Vem företräder arbetarklassen?

Payam Moulas skriver: ”För att förstå vad som hänt med vänstern tror jag man måste förstå klass.” Han hänvisar till Marx som var emot ett synsätt där människorna endast bryr sig om det materiella. ”I stället ska man förstå det som att ’människor följa i allmänhet föreställningarna inom sin egen krets, i sin klass’.” Moulas menar att ledning och folk har gått skilda vägar inom vänstern och att ledningen inte längre förmår leda arbetarklassen.

Jag har alltid tyckt klasskampsanalyser leder fel, särskilt när man ställer grupp mot grupp. Också här blir det fel, eftersom det inte endast är arbetare som är missnöjda med samhällsutvecklingen.

Sverigedemokraterna har tagit en stor del av arbetarrörelsens väljare, ja, absolut. Men också många företagare och bönder sympatiserar med Sverigedemokraterna. Statsvetaren Sören Holmberg sa efter valet 2022 att SD:s framgångar beror på att partiet blivit stora inom så många olika socioekonomiska väljargrupper.

Det är svenska folket som är missnöjt med utvecklingen. Och här ger Sverigedemokraterna svar, medan Socialdemokraterna och övrig vänster svarar på frågor som många väljare, inte minst arbetarna, inte bryr sig om.

*

Se mer: Payam Moulas artikel Vänstern dricker hellre rosé än löser problem