Igår firades kronprinsessan traditionsenligt på Öland när hon fyllde 47 år. Dagen inleds som alltid med att kung Carl Gustaf utbringar ett fyrfaldigt leve för kronprinsessan på Sollidens slott.

Jag vet att många tycker det här är ”töntigt”, som Mona Sahlin sa om alla svenska traditioner. Men då missar man det riktigt viktiga med monarkin: Dess roll som stabiliserande och kontinuitetsskapande funktion i högsta statsledningen.

Varför inte utse Stefan Löfven till president?

Jaha, men kan vi inte välja Stefan Löfven eller Morgan Johansson till president istället?

Principiellt är det naturligtvis möjligt att göra som många andra europeiska länder, att välja en meningslös och maktlös president som låtsas inneha rollen som statschef.

Men historien visar att demokratier behöver en riktig statschef. Någon som inte kommer ur den politiska klassen och lätt kan knuffas åt sidan om det blir kaosartat i landet.

Två exempel på monarkins stabiliserande roll

Jag har många gånger nämnt hur Tyskland inte så totalitärt hade hamnat i händerna på nazistpartiet om landet behållit sin monark. Hitler hade inte kunnat kräva av soldaterna att de skulle svära trohetsed till honom personligen, om monarkin fått fortsätta ta hand om statschefspositionen. Försvarsmakten hade inte behövt hamna under partiets kontroll om en parallell del av statsmakten, monarkin, funnit tillstädes för de generaler som velat gå en annan väg än regeringschefen.

Ett annat exempel är den norske kungen som vägrade göra Norge till tyskt lydrike under andra världskriget. Kung Haakon VII varnade norska politiker från att ge upp kampen och hotade med att abdikera om man gick tyskarna till mötes. Så skedde inte, kungen och regeringen flydde till London där man agerade som exilregering och därmed undergrävde den tyska ockupationens legitimitet.

Kontinuitet krävs i en fungerande konstitution

Monarkin fyller en viktig funktion genom att erbjuda kontinuitet och stabilitet vid sidan av den folkvalda regeringsmakten. I USA har man löst kontinuitetsfunktionen genom att utse en Högsta domstol där nio domare väljs på livstid. Domstolen kan överpröva och slå ned beslut både i kongressen och från presidenten, om de strider mot konstitutionen från 1789.

För Sverige fungerar den tradition vi haft i sedan Gustav Vasa alldeles utmärkt. Kungafamiljen är skild från partipolitiken och uppfyller rollen som överhuvud över nationen. Ingen parti kan kidnappa den rollen, hur många röster de än får i val.

Så som statschef företräder monarken hela nationen, och därmed grundlagens intentioner. Därför borde, som flera artiklar här i Samtiden förespråkat, statschefen utöva flera roller än idag. Höga domarposter borde utses av kungen, inte av den partipolitiskt tillsatta regeringen.

Samlande kraft

Vi har tur som har kvar vår gamla, traditionsbundna monarki. Norden är förskonat från många av de interna strider som andra länder utan monarki drabbats av genom historien. Låt oss vara rädda om denna fina trygghetsskapande institution.

Och låt oss fira kronprinsessan, både för henne som person och hennes viktiga värv som företrädare för kungafamiljen. Och för dess betydelse i att låta Sverige förbli Sverige.