Sverige får en ny röst i EU-kommissionen. Varje medlemsland i EU nominerar en kommissionär som i fem år får stort och ledande inflytande över unionen. Men de får inte företräda sitt hemland. De ska tvärtom företräda unionens intressen, även mot sitt hemland.

KOMMENTAR. Ingen överraskning när statsministern föreslog sin EU-minister som nästa EU-kommissionär: Jessika Roswall (M). Hon har inte märkts mycket i debatten, men ska ha byggt upp ett brett kontaktnät inom unionen och dess medlemsländer.

På den posten ska hon företräda EU – inte Sverige.

”Sveriges” EU-kommissionär upphör i reell mening att vara Sveriges när denne tillträder, konstaterar Fredrik Haage i Smålandsposten. Ändå förutsätts det alltid att personen i fråga minsann kommer att företräda en ”svensk” syn på saker och ting där uppe på EU-parnassen och föra fram ”svenska” synpunkter. Trots att reglementet klart föreskriver att det är precis det denne inte skall göra.

Del av EU:s skumma beslutsprocess

Denna paradox är en del av det märkliga sätt som beslut fattas i EU. Det är mer ett stort grupparbete än en parlamentariskt grundad demokrati. Det finns ingen regerings- och oppositionssida. Ingen möjlighet för medlemsländernas befolkningar att rösta bort kommissionen. Alla ska samsas med EU:s bästa som ambition.

Det är detta som gör det omöjligt att följa hur beslut växer fram. Det sker inga offentliga ställningstaganden från partier och folkvalda som ligger till grund för beslutsfattandet, utan initiativen kommer från en kommission som består av ledamöter med alla möjliga politiska riktningar.

Och dessa kommissionärer ska lämna nations- och partitillhörighet bakom sig när de träder in i EU:s mäktigaste organ. De ska då enbart företräda unionens bästa.

Resultatet blir ett sammelsurium, där bara ett drag är återkommande: Mer makt till EU.

Det är som att EU bara företräder en sak: sig själv.

Inte undra på att väljarna i allt mindre utsträckning deltar i EU-valet. Det är omöjligt att direkt påverka inriktningen på unionens arbete.