Många är fortfarande chockade över att franske presidenten Emmanuel Macron, helt i onödan, utlyste parlamentsval i början på juli. Nu har han tappat majoriteten i parlamentet och står med en förstärkt radikalvänster och ett förstärkt nationellt parti.
Emmanuel Macron hade fram till i juni ett hyggligt CV som ledare för det relativt stora västlandet Frankrike: Han kom från en undanskymd position som socialistisk ekonomiminister, bildade sitt eget mittenparti och vann, som 39-åring, presidentvalet 2017 i både första och andra omgången. Fem år senare vann han återval – något ingen av hans två företrädare som presidenter (borgerlige Nicolas Sarkozy och socialisten François Hollande) klarade av.
Han lyckades också att med sitt splitter nya parti vinna majoritet i Nationalförsamlingen – fram till igår. I det plötsligt – och helt onödigt – utlysta parlamentsvalets andra omgång tappar Macron majoriteten. Det blir splittrat i tre nästan lika stora delar: radikalvänstern, högernationella och Macrons mitt. Hur Frankrike nu ska styras står skrivet i stjärnorna.
Saknar gravitas – tyngden och kraften
Varför kastade Macron bort sin majoritet genom ett onödigt nyval? Folk förstår honom inte. Och det är faktiskt den allra vanligaste karaktäristika som nämns om honom: Han är ett mysterium. Eller som reportern Jamil Anderlini skriver i Politico efter att ha tillbringat mycket tid med Macron och hans medarbetare under dennes utlandsresor:
”På avstånd kan han framstå som en Napoleon i plast. Macron har Charles de Gaulles självständiga tänkande men ingen gravitas, sa en tidigare kollega som arbetat nära Macron till mig för ett par veckor sedan. Häri ligger den macroniska paradoxen – han framstår som en global statsman med storslagen vision och samtidigt som en ivrig valp som desperat vill ha folkets kärlek.
Han är en man med gigantiskt ego, men är djupt osäker. Han är en snäll, charmig och varm person, men har nästan inga vänner. Han vill lösa konkreta politiska problem, men lyckas inte knyta an till eller relatera till den franska allmänheten. Varför hatar så många, särskilt ’vanligt folk’, honom så mycket? Som en av mina journalistkollegor säger, han är konstig – ses som falsk, arrogant, elitistisk och som en främling inför vanliga fransoser.”
Ett ganska färgstarkt och klargörande porträtt. Som faktiskt stämmer in på många andra politiska ledare i vår tid.
Ledare av plast
Jag tänker på förre brittiske premiärministern Boris Johnson. Han hade kunnat bli en stor ledare. Han kunde kommunicera, han fick folkopinionen med sig, men saknade samtidigt tyngden, allvaret, som krävdes när en fullständigt oväntad kris som coronapandemin uppstod.
Jag tänker på Angela Merkel, den tyske förbundskanslern under hela 16 år. När hon efter sin avgång fick frågan varför hon fullföljde socialdemokraternas avveckling av kärnkraften, svarade hon: ”Ja men, folk ville ju det enligt opinionsmätningarna”. Snacka om plast till hjärna. Hon avvecklade den fossilfria elproduktionen och ersätta den med rysk fossilgas. Kan man vara mer kortsynt än så?
Jag tänker på amerikanska presidenterna Barack Obama och Joe Biden. De längtar efter att bli älskade och betraktade som goda, framsynta och snälla ledare, men orsakar allt värre polarisering och otrygghet genom att öppna gränserna för en helt okontrollerad illegala invandring med miljontals av migranter.
Ja, här kan vi ju räkna in våra egna dockor till ledare: Fredrik Reinfeldt, Stefan Löfven och Magdalena Andersson. Ingen av dem ”såg det komma”. Alla skyller nu på att ”vi var naiva”.
Ledarskap kräver förmåga att ändra mentalitet
Varför brister alla dessa ledare så monumentalt? Jag tror det beror på att de inte förmår 1) tolka sin samtid på ett korrekt sätt, 2) därför inte vet vad som behöver göras, 3) skyler över osäkerheten med godhetssignalerande plattityder, och 4) tappar därför anseende i folkopinionen som genomskådar deras tafatthet.
För mig framstår det som att vi redan passerat en ”brytningstid”, som det ibland heter. Vi i väst har lämnat efterkrigstiden (alltså åren 1945-2000) bakom oss. Under denna tid stod väst för progressiv förnyelse. Kolonierna runt om i världen blev självständiga genom att väst gav upp sitt maktbegär. Jämlikhet blev den nya normen som frigjorde kvinnor och minoriteter från fördomar och begränsande traditioner. Den tekniska utvecklingen gjorde arbetslivet mindre fysiskt tungt och smutsigt. Den fria företagsamheten skapade tillväxt och växande välstånd som via politiken blev välfärd och trygghet.
Framåtanda! Bort från de dåliga aspekterna på hur livet var förr.
Men sedan kom en brytpunkt där förändringarna slutade vara positiva, men utvecklingen var fastlåst i tangentens riktning. Nu ska inte minoriteter bara vara fria, de ska i halsen på majoriteten köra ned vad som gäller: kön är något man väljer. Nu ska vi inte enbart ha välfärd som stärker det egna folket, utan nu ska vi ta ansvar för hela världens sociala utveckling. Inte minst genom att låta hundratals miljoner människor från Afrika och Asien komma till Europa och USA. Nu ska vi inte stå upp för västerländska ideal, nu ska vi applådera och hurra för islamister som hugger ihjäl barn som råkar bo i Israel.
Ny mentalitet krävs
Att låta ”förnyelse” och ”utveckling” fortsätta i tangentens riktning leder bort från vad allting från början handlade om. Här krävs alltså ledarskap för att stöpa om den rådande mentaliteten och sättet att tänka.
Nu är det inte längre de som är för fri invandring som gör samhället gott, utan de som vill stoppa invandring som visat sig leda till otrygghet och kriminalitet.
Nu är det inte de som vill bryta upp gamla normer som är framsynta och befriande, utan de som slår vakt om traditionella normer som begränsar ”friheten” att tillgripa våld, korruption, lögner och bedrägligt postmodernistiskt ordklyveri.
Detta har inte västvärldens ledare i närtid klarat av. Inte heller Macron.
För mig handlar konservatism idag om att värna den kristna moralen och upplysningens traditioner, som länge ansågs liberala. Men ”liberaler” har övergivit dessa för att inta de vänsterradikala maktpolitiska synsättet att man ska bojkotta, utesluta och tysta meningsmotståndare, snarare än att föra en öppen och fri debatt utmed olika argumentationslinjer.
Rädda västvärldens historiska framgångar
Idag är det en konservativ uppgift att rädda vad som räddas kan av västerländska framgångar under de senaste århundraden. Får vänstern och deras lydiga ”liberaler” styra, kommer allt att gå under.
Den västerländska civilisationen kan bara stå emot sina ideologiska fiender – framför allt fundamentalistisk islam och postmodernistisk vänsterradikalism – om vi i väst slutar skämmas över våra värderingar och istället börjar försvara dem.
Det är ett sådant ledarskap som en stor del av befolkningarna i västländerna längtar efter, men ännu inte har sett till. Det franska valresultatet i andra omgången är ett typiskt fall tillbaka i gamla tankar. Kanske radikalvänstern ändå är de goda som kan rädd framtiden? Det är enklare att leva kvar i gamla tankemönster än att se att man måste förändra politik och välja ett nytt politiskt ledarskap för att rädda det som varit så välsignat gott för människorna i väst under lång tid men som nu kallas gammalt.