Det är så tröttsamt med referenser till andra världskriget i dagsaktuell politisk debatt. Men en udda jämförelse mellan nazistockupationen av Paris och de valframgångar extremvänstern gjorde i franska valet är intressant.

Det är ekonomhistorikern och L-riksdagsmannen Mauricio Rojas som i SvD-krönika gör den halsbrytande jämförelsen efter att ha besökt Frankrike under parlamentsvalet. En seger för Marine Le Pen hade kunnat ge extremvänstern och islamister förevändning att bränna ner Paris, det Hitler gav order om 1944 men som inte fullföljdes.

Vänsterhot om upplopp vid ”fel” valresultat

Jag tror inte Rojas menar det, men det kan framstå som att man måste släppa fram extremisterna så att de inte verkställer sina hot om våldsamma upplopp om demokratin inte utfaller som de vill.

Skulden för eventuella upplopp ska naturligtvis läggas på de som utför dem, och på de makthavare som låtit utvecklingen gå så illa att det finns så många extremister och islamister i landet att de utgör ett hot mot att väljarnas utslag i val inte respekteras.

Men det som gör Rojas artikel intressant är analysen om varför de gamla etablissemangen misslyckats så kapitalt och varför Nationell samling och Marine Le Pen tagit ytterligare ett steg närmare att i nästa presidentval 2027 vinna majoritet och tillträda som Frankrikes nästa president. Det skulle bli en historisk vändning inte endast för fransk politik utan för Europa.

Eliterna bryr sig inte

Rojas återger analys av den amerikanske historieprofessorn Christopher Lasch som redan 1994 skrev boken The Revolt of the Elites: And the Betrayal of Democracy.

Och summerar: ”Enligt Lasch är det stora hotet mot den nationella gemenskapen – och den demokrati som den har gett upphov till – en elit som inte bryr sig om den nationella gemenskapens öde. Förblindad av globalismens ljus överger denna elit sin roll som nationens ledare och bärare av en viss kulturell tradition. I stället blir den ett transnationellt skikt som finner sina likar var som helst i världen och beter sig som turister i sitt eget land ( och i vilket land de än befinner sig), alltid på genomresa, djupt främmande för landets känslor och öden. För dem utgör ’folket’ en föraktlig massa av fördomsfulla och provinsiella människor, som inte förstår de möjligheter som den globaliserade världen öppnar.”

Ja, Lasch (som dog samma år som boken kom ut) har fått mer rätt än han önskat sig.

Den politiska klassen inte bara föraktar folket man ska företräda, man förstår det inte. Jag menar, även om godsherren förr kunde förakta och se ned på drängen och pigan på godset, kunde denne ändå vara medveten om deras livsvillkor. Man levde geografiskt nära varandra. Dagens makthavare kan isolera sig och leva långt borta från verklighetens folk.

Geografins närhet var nog det som gjorde att den konservativa idén om folkhemmet under 1900-talet kunde övertrumfa alla revolutionärers drömmar om revolution i Sverige.

Därför behövs nytt nationellt ledarskap

Det är denna bristande förståelse, insikt och vilja att företräda hela folket som gör att det nationella perspektivet vinner framsteg i alla demokratiska val i Europa.

Jag börjar ju få en inblick i hur euro-jetsetfolket resonerar. Det är godhetssignalering för hela slanten. Konkreta och verkliga insatser som underlättar vardagen för folk står lågt i kurs jämfört med att prata om att man räddar klimatet genom att införa tusentals nya krav och regler som kommer att få ekonomin att haverera.

Invandring är alltid av godo (och motsatt uppfattning är djävulens), hur illa utvecklingen än är när det kommer till ökad otrygghet, brottslighet och segregation.

Eliternas världsfrånvända attityder är inte hållbara, för att använda ett gångbart ord.

Det är därför väljarkåren i land efter land söker sig ett nytt, nationellt ledarskap. Inte därför att den egna nationen är bättre än andra nationer, utan därför att det nationella perspektivet i sig erbjuder lösningar, legitimitet och därmed ger handlingskraft.