Efter sommaren går statsbudgetarbetet in i intensivskede. Det är ett av de viktigaste dokumenten en regering avger och riksdagen behandlar. Men budgetprocessen är felriggad, till förmån för skattehöjningar. Vem kunde anat det?
Budgeten för staten är politikens viktigaste redskap, vid sidan av politiskt ledarskap och handlingskraft. De två sistnämnda har jag diskuterat här många gånger, då miljarderna rullar men ingen verkar vara chef och ledare vilket successivt försämrar all offentlig verksamhet i Sverige.
Fiskal syn på skattesänkningar
Men budgeten är också viktig. Och då särskilt budgetprocessen. Här gör Svenska Dagbladet intressanta iakttagelser som till och med jag tar till mig även om jag är strängt fiskal i min syn på budget – man ska inte tillåta glädjekalkyler.
”Budgeten är riggad för skattehöjarpolitik”, skriver John Norell.
Han lyfter den en gång så populära diskussionen om ”dynamiska effekter”. De borgerliga använde den för att vilja sänka skatterna, inte minst inför den stora – och av Ronald Reagan inspirerade – skattereformen 1990 då skattebaserna breddades så att skattesatserna kunde sänkas. Skattesänkningar ”kostar” inte så mycket som det ser ut på pappret, eftersom människor stimuleras att arbeta mer om skatterna är lägre.
Detta dömdes ut som ”populism” under 90-talskrisen. Krona för krona måste finansieras vid skattesänkningar, annars ökar budgetunderskottet och statsskulden.
Rätt tänkt, ansåg jag. Och Sverige har ju en internationellt sett väldigt låg statsskuld. Det är bra.
Men ingen fiskal syn på skattehöjningar
Men John Norell gör en viktig poäng när han jämför den fiskala synen på skattesänkningar med hur budgetprocessen ser ut när det gäller skattehöjningar. DÄR råder fortsatt tro på en sorts omvänd dynamisk effekt – staten räknar med att få in mer skatter i samma takt som man höjer skattesatserna. Människor och företag skulle alltså inte ändra sina vanor om skatten blev högre.
Det är ju faktiskt korkat.
Norell skriver:
”Men effekten blir den motsatta när det gäller skattehöjningar, där regelverket förutsätter att intäkterna ökar i motsvarande grad. En konsekvent tillämpning av försiktighetsprincipen borde innebära att man vid skattehöjningar i stället räknar med stora dynamiska effekter. Dessa beräkningar görs redan av de opolitiska tjänstemännen på Finansdepartementet och redovisas i budgetens konsekvensanalys. Problemet är att de bortses från i själva budgettabellen.”
Alltså: statsbudgeten räknar med full effekt av skattehöjningar.
Forskningen har kommit längre
Sedan 90-talskrisen har den ekonomiska forskningen kommit längre och man har kunnat granska den förda skattepolitiken och studerat effekterna. Skattesänkningar kostar inte alls så mycket som det ser ut på pappret, utan kan ibland till och med ge mer skatteintäkter till statskassan:
”I vissa fall kan en skattesänkning till och med leda till att statens intäkter ökar. Tidiga analyser pekar på att avskaffandet av värnskatten år 2020 är ett sådant exempel, vilket många argumenterade för redan innan skatten togs bort. Även utfasningen av jobbskatteavdraget [för höga inkomster], som infördes 2016. Ledde enligt en forskningsrapport från 2022 av nationalekonomer i Uppsala till att skatteintäkterna minskade. Även Riksrevisionen har ifrågasatt att utfasningen gett ytterligare skatteintäkter.”
Likabehandling av skattehöjningar och -sänkningar
Politiken och budgetprocessen behöver inte bara räkna med att skattesänkningar är billigare än vad man tidigare utgått ifrån, utan också utgå ifrån att skattehöjningar är ”dyrare” än man beräknat, eftersom aktörerna i samhället anpassar sig och de skattekronor som faktiskt kommer in blir färre.
Det låter väldigt optimistiskt, men jag köper resonemanget eftersom man här likabehandlar höjningar och sänkningar. Båda får effekter på hur samhället möter förändringarna. Det måste politiken ta hänsyn till.